I stora delar av svensk massmedia har ett narrativ etablerats där Dumpens arbete beskrivs som en form av hämnd.
Samtidigt kan samma journalister skriva hyllande reportage om poliser i andra länder som arbetar med exakt samma brottsförebyggande metoder: fiktiva barn, chattar. Då kallas det plötsligt för proaktivt arbete mot sexualbrott.
Skillnaden sägs vara juridisk, och det finns många poänger u det.
”Utländsk polis har lagen på sin sida.”
”Ni hänger ju ut”, heter det.
Där stannar dock diskussionen, och det är precis där som tidningsartiklarna når sitt slut. Som om man inte vill diskutera en ihålig lagstiftning. Som om det inte vore skäl nog att vilja bespara barn det trauma man själv burit, har man lagt på ett eget felaktigt narrativ, om att motivet bakom Dumpen skulle vara hämnd.
Programmerade med föreställningen om Sverige som en humanitär stormakt, med ett sylvasst rättssystem som skyddar barn sitter djupt ingraverad i folksjälen: istället för att granska ett trasigt system skjuter man budbäraren.
Men priset för denna nationella kognitiva dissonans betalas inte av vuxna debattörer,
utan av barnen.
I stället för att diskutera varför svenska barn åtnjuter ett sämre skydd än barn i andra länder, har Dumpen kritiserats, ofta enfaldigt, för att vi inte ”bara” lämnar över våra loggar till svensk polis.
Kritiken har varit massiv.
Men få har ställt den avgörande frågan:
Till vilken nytta ska material lämnas till en polis som saknar den brottsförebyggande lagstiftning som krävs för att agera?
När vi 2021 anklagades för att överdriva och sprida konspirationsteorier blev vår första prioritet att få människor att förstå. Inte i teorin, genom siffror och statistik, utan i praktiken. Omsakat och oredigerat, på samma sätt som övergrepp kastar omkull ett barns tillvaro, började vi synas. Stad efter stad.
2021 trodde många fortfarande att det var ovanligt med vuxna som tänder på barn. De som visste hur illa det faktiskt var, var fackfolk och organisationer. Hos allmänheten var intresset svalt.
700 publiceringar senare har bilden förändrats.
Nu börjar gemene man förstå att vi inte överdrivit – att mörkertalen är som en bottenlös ocean. Att problematiken är gigantisk.
700 publiceringar senare har de flesta förstått att barn på nätet är villebråd, och att mobilen i deras hand ofta fungerar som en trojansk häst rakt in i barnets värld.
Ändå har man, utan eftertanke, vrålat att Dumpen inte gör någon nytta och att vi ska lämna över vårt arbete till en polis som inte får använda det.
Vems ärenden går man då?
Och ur vems perspektiv resonerar man egentligen när man påstår att Dumpen drivs av hämnd?
Barnets – som slapp bli utsatt för ett övergrepp?
Eller förövarens – som blev snuvad på ett barn?
Det är exakt här Sverige glappar.
Vi är så vana vid att betrakta barnrättsfrågor genom förövarens perspektiv att vi knappt märker hur hela samtalet filtreras genom förövarens mående. Ämnet är tungt och låter sig inte paketeras i snygg cellofan. De som försöker, gynnar de som vill dränka sitt dåliga samvete på galor i champagne.
I periferin hamnar barnet – reducerat till en abstrakt principsak, snarare än en konkret och liten människa som en dag ska bli stor.
Som en trasmatta vävd av förövarkänslor löper ett snedvridet bias genom debatten. Många är så invanda vid perspektivet att den som pekar på felen per automatik upplevs som ett hot.
Tänk hur sällan människor ens reflekterar när de säger:
”Men ni provocerar dem att begå övergrepp.”
Man blir inte sexuellt provocerad av barn om man inte tänder på dem, och känner man sig sexuellt provocerad av barn, då ska man inte vara i närheten av dem.
Medan vuxenvärlden analyserar Dumpens motiv och intentioner, är det barnen som betalar priset.
Inte i teorin.
Utan i verkligheten.
