Hej allihop, det är Ellie som skriver igen. Tack för alla era fina kommentarer, tack för att ni tror på mig och tack för att ni öppnar era hjärtan för mig. Det värmer ❤️
När man blir utsatt för övergrepp som barn tar det ofta lång tid innan man berättar. För er som inte läst mina tidigare krönikor utsattes jag från blöjåldern till tonåren av min mamma och jag var vuxen när jag berättade vad som hänt och jag kommer aldrig glömma reaktionerna.
När jag berättade för min morfar så satt vi vid hans köksbord. Han tittade på mig och sa ”jag hörde att du polisanmält din mamma, vad ska det vara bra för?”. Jag frågade om hon berättat varför hon hade blivit polisanmäld och han svarade nej. Jag kände hur hjärtat fysiskt gjorde en resa nedåt i kroppen när jag berättade att hon våldtagit mig.
Morfars ansiktsuttryck skiftade långsamt från ilska till äckel och han svarade ”du ljuger”. Jag skakade på huvudet och han bad mig att gå. Vi sågs inte på flera år efter det och nästa gång jag såg honom hade han blivit så gammal att jag knappt kände igen honom. Jag tror att det jag berättade bröt sönder något inuti honom.
När jag berättade för min pappa så stod vi utanför min lägenhet och jag berättade att jag polisanmält mamma för att hon våldtagit mig. Han svarade att det inte hade hänt och jag sa ”pappa, jag frågar dig inte om det har hänt, jag berättar att det har hänt och att du kommer bli kallad till förhör”.
Polisen skickade senare hem utskrifter av förhören de höll med mina familjemedlemmar till mig. Där fick jag läsa hur pappa berättat för polisen att jag var så psykiskt sjuk att jag bara fantiserat ihop allting. Efteråt bad han om förlåtelse till mig för att han inte klarade av att ta in att jag blivit våldtagen. Jag förlät honom och sa att vi inte behövde prata om det igen eftersom det var så jobbigt för honom.
Efter det gjorde han allt han kunde för att undvika mig, när jag var i stan och hälsade på var han alltid upptagen. Han glömde min födelsedag fastän jag smsade och påminde. Istället var det hans sambos dotter som fick all uppmärksamhet och när vi väl pratade var det henne han pratade om.
Så ringde han en dag och frågade ”vad gör du i sommar? Har du lust att komma hit en vecka?”. Jag blev så enormt glad, han ville ses och umgås med mig. ”Självklart pappa, det skulle vara jätteroligt, när hade du tänkt dig?” och han harklade sig och svarade ”det blir tredje veckan i juli, vi ska åka bort och behöver någon som passar hunden.”
Jag skämdes så för att jag trodde att han ville träffa mig. Det var ju jag som var fel, äcklig och förstörd, det var klart att ingen ville ha med mig att göra. Jag hatade mig själv så mycket.
På ett sätt kan jag förstå min pappa och min morfar, för de blev indirekt offer för min mammas handlingar. De måste båda ha fått en chock när jag berättade och första fasen i chock är förnekelse. Men sen valde de att stanna i den förnekelsen och med det valet så blev min mamma sedd som oskyldig. Och när min mamma sågs som offret för mina ”lögner”, så gjorde de mig till förövaren som utsatte henne för detta.
Jag är inte ensam om att bli osynliggjord och hamna i en situation där man som utsatt blir omgjord till förövare. Därför behövs Dumpen, för Dumpen kräver att vuxenvärlden slutar förneka att övergrepp sker. Dumpen kräver att förövaren blir sedd som förövare och inte som offer.
För det är inte förövarna som ska skyddas, det är vi som har varit eller riskerar att utsättas som ska få det skyddet.
//Ellie
Så ohyggligt sorgligt. Den människa som i alla väder ska skydda, trösta och finnas där, när hon sviker, vem finns då där? Ellie jag hoppas av hela mitt hjärta att du idag har friska och kärleksfulla människor runt dig. Kramar från Jane.
Så fruktansvärt! Att inte bli trodd, jag hoppas att du kan klara detta och att du får den hjälp du behöver. Jag hoppas också att du har någon i din närhet som tror och litar på dig.
Jag önskar all lycka i världen.
Många styrkekramar från / Inger
Jag blev också omgjord till förövare för att jag blev utsatt för övergrepp som barn. Det är framförallt den delen som jag måste gå i långvarig psykoterapi för. Det har orsakat mig enormt stora trauman och stort lidande. Faktiskt värre än de sexuella övergreppen och våldet jag utsattes för. Självklart var de också mycket traumatiska och jag behöver traumaterapi för dem också, men att som litet barn bli behandlad som ”boven” var ännu mer traumatiskt.
Det märkliga är att anklagelserna emot mig började redan när jag var 2 år. Som alla 2-åringar ville jag vara med de vuxna hela tiden, överallt. Helt normalt beteende för ett så litet barn. Men detta togs som en sexuell invit av vissa vuxna. Så galet, men så var det.
Sen när jag var 4 år ville jag vara lydig – för annars fick jag skäll och stryk – så jag försökte ju foga mig i det som man gjorde mot mig. Men då tolkades det som att jag ”hade gått med på” att bli utsatt för övergrepp, att jag ”varit med på det”. Det var till och med så att jag hade ett ”ovanligt stort behov” av den typen av ”ömhet” och allt vad bullshit man hittade på.
Det var faktiskt en psykoterapeut och en psykolog som gjorde den tolkningen. Så enligt min erfarenhet har psykologer, psykoterapeuter och psykiatriker en stor skuld till att barn i Sverige under många många år gjort om till förövare eller avvikare när de blivit utsatta för övergrepp.
Sen började jag slåss, bita, skrika och försvara mig mot övergrepp. Men det tolkades ju förstås också som att det var fel på mig. Att jag hade något slags avvikande beteende och det var synd om mina föräldrar som fått ett så besvärligt barn.
När barn sedan hamnar hos psykologer igen så ska föräldrarna sitta och svara på frågor i långa intervjuer för att hitta felet på barnet. Samhället utgår från att barns föräldrar alltid vill barnet väl. Så man litar på svaren man får och sätter diagnos på barnet utifrån dessa svar. Psyko-personerna frågar aldrig barnet, ”Hur behandlar dina föräldrar dig?” ”Vad har du varit med om?” ”Vad har du blivit utsatt för?” och tar sig sällan all nödvändig tid för att lyssna på svaren.
Mina föräldrar ljög förstås så det osade om det. Mina föräldrar gjorde vad som helst för att själva framstå som oskyldiga. Jag är faktiskt säker på att de hellre hade låtit mig dö, än att själva erkänna att de gjort minsta fel mot mig.
Samhället måste sluta utgå från att föräldrar vill sina barn väl. Det är väldigt många föräldrar som INTE vill det. Tänk på ”Lilla hjärtat”. Tänk på ”Ättiksflickan”, ”Fadime”, ”Bobby” och alla de andra.
Min pappa bedömdes så farlig av socialtjänsten att han fick kontaktförbud mot min storebror/halvbror från min pappas tidigare äktenskap. Ändå trodde samhället benhårt på att min pappa ”bara ville mig väl” och ”bara gjorde så gott han kunde”. Det går inte ihop.
Alla som säger att föräldrar ”gjorde så gott de kunde” kan dra åt helvete!
Det är systematiskt i det svenska samhället, att man beskyller barnet som utsatts för övergrepp för att vara ”boven” som ”förstör livet” för ”den stackars” förövaren som ”gjorde så gott hen kunde”.
Är det inte att man påstår att barnet ljuger, fantiserar eller är galen så handlar det istället om att ”det inte var så farligt”, ”det var så länge sen”, ”man ska inte älta”, ”man ska inte tvätta sin smutsiga byk offentligt”. Det kan också påstås att barnet ”flirtade”, ”provocerade”, eller som i mitt fall ”var med på det”.
Samhällets senaste bottennapp är att påstå att det är ”genetiskt betingat” vilka barn som blir utsatta för övergrepp. Dvs barnens ”gener” gör att förövarna utsätter dem för övergrepp.
Påhitten och lögnerna för att skylla på barnen och stämpla barnen som utsätt och berättar om det som ”förövare” är absurda och tar aldrig slut.
Så sorgligt Ulla. Mycket intressant läsning. Ja, att diagnoser sätts på barn och ungdomar inom psykiatrin utefter vad anhöriga berättar är såå galet. Flera enskilda samtal borde vara obligatoriskt. Barnets rätt i samhället bör tas på allvar, lyssna och tro på barn och ungdomar. Det har gått mycket långt, när personer medicineras mot ”osanningar” i hopp om förbättring. Det är alldeles för lätt att stämpla barn och ungdomar i pannan, som sen kan vara jäkligt svårt att få bort.
Det som pågår inom tex BUP är omänskligt, personal som bara lyssnar på föräldrar och anhöriga och dessutom har betalt för att ”hitta en lösning och hjälpa familjen”. Lösningar landar ofta i läkemedel och åratal av ångest.
Lyssna på barnen och bekräfta deras sanning! Och skriv ut läkemedel till de vuxna istället, ”håll händerna borta från barnen-tablett” (ack, om det ändå funnits).
Tach Charlotte!
Och tack även till Ellie som vågar berätta och sätta ord på utsattheten när man inte blir trodd efter sexuella övergrepp!
Jag tror att generalfelet som samhället gör är att blint tro på att föräldrar alltid vill sina barns bästa, samt att samhällsrepresentanter alltid vill barns, patienters och klienters bästa. Det finns ruttna ägg, gäddor, otäckingar, idioter och förövare inblandade överallt, bland föräldrar, bland psykologer, bland socialarbetare.
Sen det andra generalfelet är att släkt och omgivning så ofta tror på förövarens lögner och inte på offret. Man vill mycket hellre göra offret till syndabock, till ”lögnaren”, till ”den psykiskt sjuka”, än att tro på vad brottsoffret säger. Jag tycker det är så sjukt.
Men fina Ellie.
Jag har inte varit med om samma som du men däremot ett destruktivt förhållande där jag blev utsatt och jag känner så igen hur de anhöriga reagerar när man väl berättar. Jag kände så igen mig i din text. Och det är hemskt, först är man offer i så många år, så utsatt av förövaren som ska stå en närmast och ska bry sig om en men gör en så illa i stället, när man väl vågar bryta sig loss så får man sådan rent ut sagt skit ifrån sin far och släktingar m m. Vet precis hur det känns. När jag ifrågasatte deras reaktioner mot mig fick jag höra, det vet ju inte jag vad som hände i er relation, ””nä men ta då inte hans parti,”” ta ingens parti.”” Var neutral. Kände jag. Jodå, det gjorde dom, försvarade honom. En narcissist, psykopat och givetvis översexuell.
Samtidigt som även hans släkt tog hans parti. Det är tufft, sånt beteende som dessa äckliga människor utför på andra för egen njutnings skull, förstör andra, först bli utsatt för det och sen kommer en smäll till när folk försvarar dessa perversa gärningsmän/kvinnor. Man blir så ledsen och sårad, sårad djupt in i själen. Men sån är tyvärr mentaliteten i samhället. Ja, dessa äckliga människor blir i stället offer och man blir förövare när man berättar. Ibland funderar jag på vilket som är värst, leva i det eller berätta, berätta är som ytterligare käftsmällar, som om det är fel på en annan när det är fel på den som utsätter en. Man förlorar än mer när släktingar beter sig så för inte vill man ha med dom att göra sen .. Oj, detta blev långt men jag hoppas du har bra människor runt dig idag och mår så gott du kan .. kramar fina du .. /P
❤️❤️