Föräldrar och andra vuxna – ni måste vakna, tänka och ta ansvar
När ett barn anförtror sig om grooming eller sexuella övergrepp sker det ofta efter lång tid av tyst kamp. Det kräver mod – ett mod som växer ur trygghet. Förälderns roll i det ögonblicket kan vara avgörande för hur barnet mår både nu och i framtiden.
Barn hittar inte på sådant här
Barn fabulerar sällan om grooming eller övergrepp. Tvärtom bär de ofta på skuld, skam och rädsla. De kanske tror att de gjort något fel, eller att det är deras ansvar att hålla tyst. Därför är det vår uppgift som vuxna att se dem, lyssna och tro på dem.
Orden som förändrar allt
När ett barn öppnar sig behöver de höra:
”Jag tror dig.”
”Du har inte gjort något fel.”
”Du är inte ansvarig för det som hänt.”
”Du gjorde helt rätt som berättade.”
Att säga detta, tidigt och tydligt, kan vara skillnaden mellan att barnet vågar fortsätta berätta – eller stänger ner helt.
Prata med barnen – innan något händer
För att barn ska våga berätta måste de veta att det går att prata med sina föräldrar om allt. Därför räcker det inte att reagera när något redan har hänt. Vi måste vara närvarande i barnens verklighet.
Som förälder behöver man:
Prata med barnen om kroppen, gränser och känslor
Förklara att ingen får överskrida deras gränser – och att det aldrig är deras fel om någon gör det.
Visa intresse för deras vardag
Fråga:
– Vad händer i skolan?
– Vad gör du online?
– Vilka pratar du med i spelen?
– Hur känns det i kroppen och hjärtat just nu?
Barn öppnar sig när de känner att vuxna lyssnar – inte bara när något är fel, utan varje dag.
Normalisera samtal om internet
Grooming sker ofta där barnen är – i spel, sociala appar och chattar. Vi måste våga fråga, lyssna och guida utan att skuldbelägga.
Reagera lugnt och tryggt
Barn ska aldrig behöva vara rädda för att göra en vuxen arg eller ledsen när de söker hjälp.
Vårt ansvar som vuxna
Barn ska inte behöva förstå manipulation, hot eller skuld. Det är vi vuxna som ska skydda dem – och det börjar med samtalet. Med nyfikenhet, närvaro och en tydlig signal:
Hos mig är du trygg. Du kan alltid komma till mig. Jag lyssnar. Jag tror på dig.
//M, volontär på Dumpen
Det är precis det samhälliga och personliga ansvaret och arbetet på långsiktigt plan som är svårast och som minst antal människor är intresserade av trots att det är det viktigaste.
Alla dessa råd är bra. Många barn söker sig ju också online eftersom trycket på olika sätt i skolan och sammanhangen där bara ökar. Att som ni skrev i en annan krönika ta detta alternativ ifrån dem är att både försvaga och förminska deras självkänsla ytterligare. Det är bra mycket bättre att ha ett öppet förhållande med sina barn där de vågar och vill prata om saker.
Tyvärr är det nog troligt att saker och ting bara kommer att bli värre och dagens offer kommer i vissa fall tyvärr att bli framtidens förövare.
Men om individer och grupper kan alstra nog med värme och stöd och förståelse så finns alltid hoppet att det blir bättre.
Vi ser dock vart aktiviteten överlag är och det är inte i den här typen av inlägg. Det gäller nästan allt. För ingen vill riktigt ta ansvar var den andre verkar det som.
Du Boris,
Om du vill //alstra nog med värme och stöd och förståelse// så ska du sluta sprida den här typen av fördomar om barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp:
citat //och dagens offer kommer i vissa fall tyvärr att bli framtidens förövare// slut citat
Man blir INTE förövare av att bli utsatt för övergrepp eller våldtäkt. Om det fanns ett direkt orsakssamband mellan att utsättas och att bli förövare så skulle de flesta förövare vara kvinnor, i och med att majoriteten av de utsatta är flickor. Istället är en överväldigande majoritet av förövarna män.
Saker som leder till att en person kan bli förövare:
– Personen är man
– Pedofil störning (föds man med)
– Hypersexuell (”sexberoende”)
– Saknar empati
– Kognitiva förvrängningar
– Personlighetsproblematik – som orsakar antisocialt beteende, impulskontrollstörningar, bristande inlevelseförmåga, mm.
– Tillgång och möjlighet – dvs familj och samhälle har ingen koll och låter förövarna både börja begå övergrepp och fortsätta med det under lång tid utan att ingripa och stoppa.
Ja, jag tycker den här texten vänder sig till alla vuxna: Vi behöver alla ta oss tid till att samtala med barnen. Prata, fråga, lyssna, svara på frågor, förklara.
Hur ska barnen kunna berätta om det inte finns någon som brukar prata med dem, som de kan berätta för? Hur ska de veta att de blivit groomade, om ingen förklarat för dem hur vuxna förövare kan manipulera och ljuga och lura barnen? Hur ska de veta vad som är ett övergrepp om de är för små för att ha fått till sig den informationen genom eget initiativ? Hur ska de kunna veta att det förövaren ljugit om, för att lura dem att hålla tyst, är en lögn och att de inte behöver vara rädda för att berätta? Vuxna måste finnas där och fråga, förklara och lyssna.
Detta gäller inte bara föräldrar, utan även dem som bestämmer om barnens vardag, som tex politiker: Det måste finnas utrymme för samtal och för att se och lyssna på varje barn. Då kan man inte ha hur stora dagisgrupper eller hur stora klasser som helst. Man kan inte ha en barnpsykiatri som fungerar enligt löpande-band-principen. Man kan inte ha hela familjer som aldrig hinner prata med varandra, eller som prioriterar bort att prata med varandra.