Jag var och hälsade på min lillasyster igår. Vi är inte biologiska systrar, men vi lärde känna varandra som tonåringar och har varit systrar i hjärtat sen dess.
Det var hon som tog kontakt med mig. Sittandes vid varsin datorskärm kunde vi prata i timtal. Vid den tiden vägde hon 29 kilo och var 170 cm lång. Mycket av tiden gick åt till att jag hjälpte henne äta. Vi tog oss igenom apelsiner klyfta för klyfta och skrålade ”skåååååål” för varje som svaldes.
Efter ett tag började hon berätta sin historia. När hon var 13 år så hade hon varit på väg hem en kväll när en gubbe hade grabbat tag i henne, släpat in henne i en buske och våldtagit henne. När han var klar hade hon smugit hem i skam, duschat och slängt sina trasiga kläder. Sen hade hon försökt glömma alltihop, tills hon insåg att hon var gravid.
Ensam hade hon tagit beslut om aborten, ensam hade hon svalt pillret och ensam hade hon blött ut fostret. Sen bet hon ihop så hårt att inga ord kom ut och ingen mat kom in genom munnen.
Jag kommer aldrig glömma hennes skam när hon väl berättade allt för mig. Det fanns inga ord jag kunde säga som tog bort den. Men hon var modig och sökte hjälp via BUP och berättade allt för psykologen där.
Hon började må bättre, hon gick upp i vikt, klarade av skolan och skaffade en pojkvän. Några år gick, så fick jag ett jublande sms från henne att de väntade barn. En liten flicka kom till världen och min lillasyster strålade. Jag var så stolt över henne, hur hon tagit sig upp ur allt det hemska och skapat sig ett bra liv.
När hennes bebis var några månader gammal fick jag ett facebookmeddelande, där hon tvivlade på sin förmåga som mamma. Hon skrev att hon inte klarade av att knyta an till sin bebis och att allt kändes så hemskt. Den hjälp hon fått från BUP efter våldtäkten hade varit att hon skulle berätta om den några gånger och sen sluta tänka på den. Hon skrev att hon verkligen försökt det, men att förlossningen hade väckt minnena igen. Jag försökte stötta och uppmuntrade henne att söka hjälp via BVC.
Sen kraschade mitt eget liv. Tiden gick och en dag insåg jag att det var längesen vi hade hörts, så jag gick in på hennes facebooksida. Längst upp såg jag ett foto från en begravning och jag blev rädd att det var någon närstående till henne som gått bort och att det var sorg som gjort att hon varit tyst. Jag klickade upp ett meddelande och började skriva till henne, när jag långsamt…
..långsamt…
…långsamt insåg att det var hennes kista jag tittade på. Min lillasyster hade inte varit på någons begravning, bilden var från hennes egen.
Min spontana reaktion var att jag måste följa efter henne för att skydda henne. Jag tänkte att om jag dog direkt så kanske jag skulle kunna hinna ifall henne och följa med henne. Min hjärna klarade inte av att ta in att hon var borta för alltid.
Igår hälsade jag på min lillasyster och tände ett ljus vid hennes grav. Det stod ett ljus till där, men det var långt ifrån det ljushav som var när hon precis hade lämnat oss. Livet går vidare och de flesta har glömt henne.
Min lillasyster dog i förvissning om att hon var en hemsk människa och en fruktansvärd mamma. Det är några av de skador en våldtäkt ger ett barn och som följer med upp i vuxen ålder om man inte får rätt behandling. Men rätt behandling är svårt att få i Sverige idag, den offentliga vården har inte kompetensen och den privata vården kostar runt 1500 kr per samtal. Konsekvensen av att inte få rätt behandling är ett enormt lidande och i värsta fall överlever man inte.
När jag var hos henne igår så tvekade jag om jag skulle skriva den här krönikan. Hon hade inte velat att jag delade hennes livsöde, hon hade ingen önskan om att bli känd. När vi ses igen uppe i himlen lär hon vara arg på mig. Men då ska jag viska i hennes öra att hon har varit en liten kugge i att förändra världen till det bättre, för hennes dotter och för alla barns skull.
//Ellie
Den där förvissningen om att man är en fruktansvärd människa, en fruktansvärd mamma, osv, kommer sig, enligt min egen erfarenhet, av att folk faktiskt säger sådana saker, så att utsatta barn hör dem.
Vuxna människor säger att ”Barn bara fantiserar, hittar på eller ljuger om de berättar om sexuella övergrepp”. Barnen hör ju detta och tänker att de kan inte berätta vad de varit med om, för ingen kommer att tro dem.
Vuxna människor säger att ”Det är säkert en falskanmälan. Såna där kvinnor/flickor anmäler bara för att de vill ha skadestånd. Hon var säkert med på det och sen ångrade hon sig efteråt”. Barn hör detta också.
Vuxna människor säger att ”såna där” flickor är ”slinkor” och ”förstörda” och barnen inser att om de berättar vad de blivit utsatta för kommer de också att betraktas som ”förstörda”, som paria.
Om de ändå berättar säger vuxna människor till dem, ”Det är viktigt att du säger sanningen nu. Du får inte anklaga en man för något som inte är sant för då förstör du hans liv. Är det riktigt sant det du säger nu? Eller hittar du bara på för att få uppmärksamhet?” Barnen blir osäkra, skamsna och tystnar.
Till och med i skolan kan barn få höra i undervisningen att om man får minnesbilder av övergrepp som man förut inte haft är det sk ”false memory syndrome”, dvs ”falska minnen” och man ”bara hittar på”. Det tror folk för att kunskapen om dissociation och reaktioner på trauman är så skriande låg i Sverige. Barnen hör detta och vågar inte berätta om sina minnen.
En gång för alla: Det är faktiskt en helt normal traumareaktion att först inte minnas ett skit av brott man blivit utsatt för och senare kommer minnesbilderna som lösryckta pusselbitar. Det är INTE ”false memory syndrome”, utan kallas för dissociativ amnesi!
Några av de värsta sakerna som vuxna människor påstår är att ”barn som blivit utsatta för övergrepp blir förövare själva” och att ”barn som blivit utsatta för övergrepp är farliga för andra barn”. Man inte bara säger detta utan man även agerar utifrån den tron och håller sina småbarn ifrån barn som man vet blivit utsatta. De utsatta barnen märker detta, de hör detta, de vågar inte berätta, de skäms, de blir övertygade om att de är de sämsta och hemskaste av människor, eftersom andra människor tydligen uppfattar dem som hemska och farliga.
Så, det vore bra om ni som läser detta kunde börja tänka på vad ni säger och vilka attityder ni har. För era fördomar, ert skitsnack, era obetänksamma glappkäftar och er okunskap dödar faktiskt.
❤️
Vilken fruktansvärd historia och vilket tragiskt öde. Du var ljuset i hennes mörker och nu får du lysa vidare utan henne. Man kan tyvärr inte hjälpa dom döda utan bara dom levande. Hoppas att du hittar en väg framåt genom din sorg.