Sverige älskar att skriva under fina papper.
Vi sätter gärna vårt namn under internationella konventioner, ler på pressbilder och pratar om hur mycket vi bryr oss om barn.
Men när kamerorna slocknar, när applåderna dör ut och vardagen tar vid – då glömmer vi ofta det viktigaste: barnen själva.
Det är nu över tio år sedan Sverige skrev under Lanzarotekonventionen – Europarådets konvention om skydd av barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp.
Det är ett avtal som tydligt kräver att medlemsländerna inte bara ska straffa övergrepp, utan förebygga dem.
I artikel 5 står det svart på vitt:
“Varje part ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra alla former av sexuell exploatering och sexuella övergrepp mot barn.”
Och i artikel 23 står det:
“Varje part ska kriminalisera handlingar som består i att en vuxen, genom informations- och kommunikationsteknik, föreslår ett barn att träffas i syfte att begå ett sexuellt övergrepp.”
Kort sagt: Länderna ska stoppa förövarna innan ett övergrepp sker.
Ändå tog det Sverige över ett decennium att ens börja agera.
Först 2026, nästa år, träder lagändringen i kraft som gör det olagligt att sexchatta med ett fiktivt barn.
En lagändring Dumpen har kämpat för i snart fem år.
Under tiden har tusentals män dagligen försökt lura barn på nätet – helt utan rättsliga konsekvenser om barnet visade sig vara “påhittat”.
Vi har alltså haft ett rättssystem som blundat för försök till övergrepp, bara för att barnet inte fanns på riktigt.
Det är som att säga att ett mordförsök inte är ett brott så länge pistolen klickar.
Och så har vi Barnkonventionen – numera svensk lag sedan 2020.
Den säger i artikel 19 att:
“Barnet ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller utnyttjande.”
I artikel 34 förbinder sig Sverige att skydda barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp.
Men hur har det gått?
Barn tvingas fortfarande sitta i rättssalar och möta sina förövare.
Barn förhörs i kalla, sterila rum där de känner skuld för vad de utsatts för.
Barns berättelser ifrågasätts, dissekeras, plockas isär tills det inte finns något kvar.
Och när domarna faller, frias gärningsmän för att “bevisningen inte räcker” eller för att “barnet inte minns exakta datum”.
Det är inte att leva upp till Barnkonventionen.
Det är att svika den.
Sverige har alltså både skrivit under Lanzarotekonventionen och gjort Barnkonventionen till lag – men ändå väljer vi gång på gång att blunda för stora delar av dem.
Vi förbinder oss till barnets bästa på pappret, men i praktiken är det förövarens rättigheter som väger tyngst.
Dumpen valde från dag ett att göra det som staten borde gjort för länge sedan – skydda barn i praktiken.
Inte med pressmeddelanden, utan med handling.
Inte med löften, utan med resultat.
För varje man som vi konfronterat, för varje gång vi satt stopp innan ett övergrepp skett, har vi levt upp till andemeningen i Lanzarotekonventionen.
Vi har gjort det Sverige lovade att göra, men inte gjort.
Och det är dags att fråga sig:
Hur många barn hade kunnat slippa bli offer om Sverige hade tagit sina egna underskrifter på allvar?
Hur många liv hade sett annorlunda ut om vi hade haft modet att faktiskt tillämpa det vi redan lovat världen – och våra egna barn?
Det är dags att sluta hyckla.
Det är dags att leva upp till de konventioner vi redan har skrivit under.
Dumpen kommer fortsätta kämpa tills det händer.
För barnen. För framtiden. För att Sverige någon gång ska vara lika bra i verkligheten som på papper.
Vi har inga konventioner att gömma oss bakom – bara ett löfte: att alltid stå på barnens sida.
