Så föddes Dumpen

Det började egentligen ganska oskyldigt. Jag och Sara var med i en Facebookgrupp som hette 242. Där det såldes tröjor och mössor med olika budskap, såna där texter som skavde i kanterna, som inte gick hem hos alla men som betydde något. Överskottet skulle förstås gå till något bra – till organisationer som säger sig värna barnen. Så vi sträckte ut handen till BRIS, till Childhood, till de stora fina namnen som stolt slår sig för bröstet när kamerorna rullar. Men vet ni vad? Ingen ville kännas vid oss. Ingen ville ta emot våra pengar.

Varför? För att vi inte kom med slips och portfölj. För att vi inte var en del av det där trygga etablissemanget där alla klappar varandra på axeln och bjuder in till gala på Grand Hôtel. Våra pengar luktade fel. De kom från fel människor.

Och Facebook – det eviga sorgebarnet. De gjorde vårt arbete nästintill omöjligt. Varje gång vi försökte driva frågan om barns säkerhet blev vi avstängda, fick restriktioner, eller skuggbannades så våra inlägg knappt syntes. Tydligen var vår existens mer stötande än hat, porr eller konspirationsteorier som flödade fritt på plattformen. Vi ville skydda barn. Facebook ville skydda… ja, vadå egentligen?

Det var här tanken började gro. Vi behövde något eget. En plattform där vi kunde tala klarspråk, utan censur. Där vi själva bestämde dagordningen, där vi inte kunde tystas av några anonyma moderatorer som aldrig behövt sitta i en bil en kall kväll och vänta på att en gädda ska dyka upp för att träffa ett barn.

Så föddes Dumpen. Inte ur något PR-kontor. Inte ur någon marknadsstrategi. Utan ur ren frustration och en brinnande övertygelse: Barnen måste komma först. Alltid.

Från första dagen började det hagla kritik. Mainstream media och kulturjournalister gnuggade händerna. Nu skulle vi sättas på plats. “Medborgargarde.” “Odemokratiska.” “En sekt.” Ja, listan kan göras lång. Det var nästan komiskt att se hur de tävlade i att hitta den mest förnedrande etiketten att klistra på oss.

Samma journalister som annars ägnar sig åt att jaga ICA-handlare för felmärkta köttförpackningar eller skriva moralpanik om influencers – de blev plötsligt väldigt nervösa när två vanliga människor gjorde det som polis, myndigheter och lagstiftare inte förmått: att stoppa vuxna män som vill förgripa sig på barn.

Och det är klart att det sticker i ögonen. Att Dumpen, utan statliga bidrag, utan något finrum att luta sig mot, på kort tid blev en röst för tusentals människor. Ett upprop för barns rätt att få växa upp utan övergrepp.

Vi hade aldrig stått här om det inte vore för er. Alla ni som swishar, delar våra texter, sprider vårt budskap, och som kommer fram till oss när vi reser runt i Sverige. Ni som säger: “Tack för att ni gör det här.” Det stödet betyder allt. Utan er – inget Dumpen.

Det här är ingen lek. Det är inget projekt man kan lägga åt sidan när man tröttnar. Det är ett livsverk, ett ansvar, och en kamp som vi vet att vi måste fortsätta. För varje gång en gädda försöker locka till sig ett barn på nätet vet vi varför vi gör det vi gör.

Vi gör det för att framtiden tillhör barnen – inte förövarna.

Och vi tänker inte be om ursäkt för att vi tar kampen.

Så länge gäddorna simmar, kommer vi fiska.