Gäddornas självömkan – när krokodiltårarna forsar

Det är nästan komiskt om det inte vore så patetiskt. Gäddan sitter där bakom sin skärm, kåt som en tonåring på steroider, och tror att världen är hans att förgripa sig på. Han slänger ur sig snusk till vad han tror är ett barn. Han skickar bilder på sitt kön som om någon bett om det. Han planerar träffar, ställer frågor som får vilken normal människa som helst att vilja kräkas.

Och sen – pang! – Dumpen publicerar. Då är det som om marken rämnar. Då förvandlas den självsäkra rovdjursmannen till en liten blöt fläck som ylar i mejlen: “Snälla, ta bort mig, min familj får lida!” Ja, men grattis Einstein – det är precis det som händer när man jagar barn. Då drabbas familjer. Inte bara din egen, utan alla barns familjer. Barnet du skrev till hade också föräldrar, syskon, kanske mor- och farföräldrar. Tänkte du på dem? Nej. Men när din egen fru ställer frågor eller när dina barn skäms – då är det världens undergång.

Och så kommer den klassiska refrängen: “Det var första gången.” “Jag har aldrig gjort det här tidigare.” “Det var bara en engångsgrej.” Ursäkta, men vad är oddsen? Att just Dumpen, helt slumpmässigt, alltid lyckas fånga just debutanten? Det är mer sannolikt att du vinner högsta vinsten på Lotto tre veckor i rad, med samma nummer, samtidigt som du blir träffad av en blixt. Vi köper det inte. Ingen köper det. Ni är inte oskyldiga amatörer – ni är rutinerade rovdjur. Punkt.

Men det som provocerar mest är självömkan. Ni pratar aldrig om barnens lidande, bara om ert eget. Ni oroar er för jobbet, för frun, för barnen hemma vid middagsbordet. Men barnen ni jagade då? De som aldrig får tillbaka sin trygghet? De som får sina livslinjer förstörda? Inte ett ord om dem. Det är som om ni tror att ni är huvudrollen i en dålig tv-såpa där publiken ska tycka synd om er.

Här är beskedet: vi spelar inte med i det dramat. Ni blir kvar på Dumpen. Era ansikten, era chattar, era lögner. Ni kan gråta, ni kan hota, ni kan skicka bönebrev mitt i natten. Vi raderar inte. Vi sopar inte under mattan. Ni har gjort ert val – nu får ni ta konsekvenserna.

Barnen ni jagade kan inte radera sitt trauma. Då ska inte ni heller få radera era konsekvenser.

Så till alla gäddor som gnäller om att Dumpen förstör deras liv: Nej. Ni förstörde era egna liv när ni satte er vid tangentbordet och gick igång på barn. Vi bara tände lampan.