Det är fascinerande hur envisa vissa är med sina fördomar om Dumpen. Som ett trasigt gammalt band som går på repeat. Samma påståenden, samma gnäll, samma oförmåga att förstå verkligheten. Och varje gång vi bemöter kritiken får vi känslan av att det inte handlar om okunskap, utan snarare om en ovilja att acceptera sanningen. För det är ju så bekvämt att luta sig tillbaka i soffan och prata om “metoder” och “moral”, istället för att se det råa, obekväma faktumet: det kryllar av vuxna män som vill våldta barn. Och de finns överallt.
Så låt oss ta det en gång för alla, punkt för punkt.
⸻
”Ni provocerar männen i era chattar”
Nej. Nej. Nej. Vi är inte ute på nätet för att trigga igång någon. Våra fiskare följer stenhårda direktiv, och dessa är lika enkla som glasklara: gäddan för samtalet. Punkt. Vi sitter inte och trycker på gasen, vi står på bromsen – men trots det fortsätter de köra rätt in i väggen.
Det är deras egna ord, deras egna initiativ och deras egen drift som driver fram konversationerna. Loggarna visar svart på vitt hur de öppnar, flirtar, trappar upp och till slut kliver över alla gränser. Om någon blir “provocerad” av att en påhittad 13-åring skriver “hej”, då ligger problemet inte hos oss. Då är det gäddans begär som driver. Och tro mig, vi behöver inte hjälpa till – den tar över ändå.
⸻
”Ni gör det här i rent hämndsyfte”
Vilken trött gammal fördom. Tror folk på allvar att vi orkar riskera vår egen trygghet, våra namn, våra liv – bara för att hämnas på någon gubbe med en mobil? Hämnd är personligt. Dumpen är större än så. Det här är inte en privat vendetta, det är ett samhällsarbete. Skillnaden är att vi gör det på volontärsbasis, utan skyddsnät och utan myndighetsstämpel.
Vi vet vad det innebär att vara utsatt. Vi vet hur det känns att inte bli trodd. Vi vet vad övergrepp lämnar efter sig – trasiga liv, åratal av ångest, tystnad och skuld. Det är därför vi gör jobbet. För att nästa barn ska slippa bli ännu en siffra i en statistik som redan är outhärdlig.
Hämnd? Glöm det. Vi brinner för att skydda barn. Att kritiker fortfarande tjatar om “hämnd” är nästan komiskt i sin fantasilöshet. Som om vi skulle orka lägga tusentals timmar, riskera allt vi har, för en personlig vendetta. Nej, det här är på riktigt. Det handlar om barnens rätt till trygghet.
⸻
”Låt polisen sköta det här”
Drömmen vore att kunna luta oss tillbaka och se en poliskår med moderna verktyg, fräscha lagar och obegränsade resurser ta hand om problemet. Men verkligheten ser annorlunda ut. Polisen kan inte agera förrän ett faktiskt barn blivit utsatt. De sitter fast i en lagstiftning som är lika uråldrig som faxmaskiner.
Det är som att vi i trafiken skulle säga: “Kör hur fort ni vill, vi bötfäller bara om ni kör ihjäl någon.” Helt absurt, eller hur? Men precis så fungerar det idag när det gäller sexualbrott mot barn på nätet. Gäddorna kan fritt sitta och planera, locka, manipulera och boka möten – och det räknas inte förrän ett barn faktiskt blivit offret. Då är det redan för sent.
Så visst, vi låter gärna polisen ta över. Men tills dess att lagarna förändras och politikerna hittar lite ryggrad, får vi fortsätta fylla det tomrum som ingen annan vill ta i med tång. För det är barnens säkerhet som står på spel – inte kritikernas bekvämlighet.
⸻
”Men det är ju bara fiktiva barn i chattarna – inget brott har begåtts”
Den här är nästan så dum att man skäms när man upprepar den. “Bara fiktiva barn”? Gäddorna vet inte det. De är helt övertygade om att de sitter och skriver med en verklig 12- eller 13-åring. De planerar, de skickar bilder, de bestämmer tid och plats, de dyker upp – redo att begå ett övergrepp.
Att säga att “det inte är ett brott” är som att stå bredvid en man som bryter upp en dörr med kofot och hävda: “Äsch, det är lugnt, det var ju ingen hemma i lägenheten.” Nej, men intentionen var att begå ett brott. Och den intentionen räcker gott och väl.
För låt oss vara brutalt ärliga: de här männen hade gjort exakt samma sak om det suttit ett verkligt barn på andra sidan skärmen. Skillnaden är att vi stod där istället. Och det, kära kritiker, är vad som kallas förebyggande arbete.
⸻
”Dumpen är ett medborgargarde”
Nej, vi är inget medborgargarde. Vi springer inte runt med batonger, vi jagar inte folk på gatorna och vi leker inte polis. Vi dokumenterar, vi synliggör och vi publicerar. Det är en enorm skillnad. Att klistra på oss etiketten “medborgargarde” är bara ännu ett försök att smutskasta oss. Men det säger mer om kritikerna än om oss.
⸻
”Dumpen går att köpa sig fri från”
Här har vi Aftonbladets största favoritlögner. Enligt deras drev skulle man kunna betala sig fri från publicering på Dumpen. Fullständig rappakalja. Vi erbjöd till och med Aftonbladet – med Aschberg i spetsen – att gå igenom vår bokföring rad för rad för att se om det fanns några konstigheter. Men vet ni vad? De avböjde. Varför? För att sanningen inte passade deras dramaturgi.
Så nästa gång någon kommer dragande med den där påhittade myten om att Dumpen säljer tystnad, kan vi bara konstatera: det var Aftonbladets drev, inte verkligheten.
⸻
Verkligheten vi lever i
Så när kritikerna drar sina slitna mantran blir det allt mer tydligt: de har inte förstått vad vi faktiskt gör. Eller så vill de inte förstå. För det är lättare att skjuta på budbäraren än att ta in den obehagliga verkligheten: gäddorna finns överallt, och de kommer alltid. Vi behöver inte provocera. Vi behöver inte hämnas. De dyker upp av egen vilja – varje dag, varje vecka, varje år.
Och så länge de gör det, kommer vi också stå där. Tills lagarna skärps. Tills samhället slutar blunda. Tills barnen faktiskt skyddas.
För barnen har inte tid att vänta på långbänkar och utredningar. Föräldrarna som varje kväll oroar sig för vad deras barn gör på nätet har inte råd med fler svepskäl.
Så nej, Dumpen är inte problemet. Vi är symptomet på ett samhälle som vägrat ta barnens säkerhet på allvar. Och vi tänker inte be om ursäkt för att vi gör det jobb som andra duckar för.
Ja ganska obegripligt att man vill missförstå dumpens arbete. Tror själv att det är pengar som driver tidningar spesielt Aftonbladet med achberg gör allt för att sälja lösnummer och då verkar man skita fullständigt i sanningshalten av vad man förmedlar till sina läsare. Hoppas att alla på Dumpen Fortsätter att göra det ni är bäst på att hänga ut dessa vedervärdiga pedofiler…👍
Bra text. Motståndet ni möter gör en fundersam över om mörkertalet vad det gäller sexuella övergrepp mot barn är ofantligt stort. Men man får heller inte glömma att ni har många som stöttar er.
Förhoppningsvis en dag, får ni igenom den lagändring som behövs. Att Sverige inte ligger i framkant vad det gäller den här frågan är förvånande.
Sverige som annars kan vara så moraliserande självgott och ibland med all rätt, varför vidtas det inga konkreta åtgärder vad det gäller sexuella övergrepp mott barn och unga?
”Ni provocerar männen i era chattar”
Det där argumentet tror jag har använts i alla tider för att lägga skulden på brottsoffer. När jag var barn och det avslöjades att jag utsatts för övergrepp var det bland andra en pastor och en präst som beskyllde mig för att ha ”provocerat” och ”frestat”, samt förstås ”syndat”. Det fanns också en upplaga av en psykiatrihandbok, Cullbergs Dynamisk Psykiatri, där det stod att kvinnor ”provocerade” sina män till att begå våldshandlingar mot dem. I 1980-tals upplagan av den boken blev kvinnor utsatta för våld diagnostiserade, inte männen som slog dem. Detta ändrades i nästa upplaga och Cullberg fick gå ut och be offentligt om ursäkt. Denna attityd, att kvinnor skulle ”provocera” fram brott mot dem har smittat av sig även på småflickor som blir utsatta för brott av vuxna män. Det är så sjukt att folk inte reflekterar över hur absurt det är: Att ursäkta en barnförövare med att han blev ”sexuellt provocerad” av barnet. Alla i dessa människors bekantskapskrets borde ifrågasätta hur de kan tycka att det är normalt och ”en ursäkt”, sen borde de sätta dem i en bil och köra dem till psyk för kontroll. För det är inte normalt, det är stört.
”Ni gör det här i rent hämndsyfte”
Även detta är tydligen en klassiker bland DARVO-argument. Det fanns till och med tidningsrubriker som sa så om Gisèle Pelicot – den äldre franska kvinnan som ovetandes blev drogad av sin man och våldtagen av över 50 olika män under flera års tid – anmälde sin man pga ”hämnd”. Varför blandar man ihop hämnd med upprättelse, kompensation och med att hjälpa andra offer att få detta? Dumpen hjälper andra, nya och (tyvärr) kommande offer att få upprättelse genom att bli trodda, genom att avslöja förövare, genom att anordna traumaterapi, genom att sprida information, genom att väcka debatt. Varför vill man att just offer för sexualbrott ska känna skam för att de vill ha upprättelse? Hur elakt är inte det? De säger ju inte samma sak om någon som blivit rånad eller utsatt för inbrott? Ingen påstår att om man anmäler rån eller inbrott gör man det för att hämnas.