Fyra procent. Det är allt. Fyra futtiga procent av alla anmälda fall om sexuella övergrepp på barn som leder till en fällande dom i svensk rätt. Resten blir statistik på hyllan, akter som dammar igen, och barn som får leva vidare med känslan: ingen trodde på mig.
För vad är det egentligen vi begär av ett barn? Vi vill att ett barn som kanske är åtta, tio eller tolv år gammalt – som precis rivit upp sitt innersta och berättat det svåraste som går att uttala – ska kunna redogöra för klockslag, veckodagar och exakt antal gånger övergreppen skett. Vi förväntar oss att barnet ska fungera som en kalender och en loggbok i en och samma kropp. Men barn fungerar inte så. Barn minns känslan, rädslan, doften, tystnaden i rummet. De minns att det hände. Är inte det nog?
Tydligen inte i svensk rättssal. Där väger ordet från en vuxen förövare tyngre än ett barns försiktiga viskningar. Och så slutar det med att den som utsatt går fri medan barnet får en dubbel börda – både övergreppet och misstron.
Endast ett av tio barn vågar ens berätta. Låt den siffran sjunka in. Nio av tio väljer tystnad, för att rädslan att inte bli trodd är större än viljan att få rättvisa. När sedan det tionde barnet samlar allt sitt mod, kliver in i ett kalt förhörsrum under blinkande lysrör, möter en främmande vuxen med block och bandspelare, då förväntar vi oss ett perfekt, konsekvent och logiskt vittnesmål. Hur många vuxna skulle ens klara det?
Vi måste bli bättre. Mycket bättre.
Det handlar om att utbilda fler förhörsledare som verkligen förstår barns psykologi, som vet hur man ställer frågor utan att skrämma eller leda. Det handlar om miljöer som är anpassade för barn – inte gråa källarrum som luktar kaffe och myndighetskontor. Det handlar om att höja statusen på barns berättelser i rättssystemet.
För sanningen är: barn ljuger inte om övergrepp. Att hävda det är en bekväm livlina för vuxenvärlden, en ursäkt för att slippa möta det obehagliga. Vi låtsas som att det är ovanligt, som att det inte händer i vår närhet. Men det gör det. Och när det väl hamnar i rätten väger barnets ord som luft.
Vi är ett samhälle som drillar barn i brandövningar varje termin. Barnen vet vilken trappa de ska springa ner för om det börjar brinna, och det är självklart att öva – för att vara beredd. Men när det gäller sexuella övergrepp, något som drabbar nästan fem barn i varje skolklass, har vi inga övningar, ingen undervisning, inga riktiga verktyg. Barnen får klara sig själva.
Fyra procent fällande domar. Nio av tio barn som aldrig berättar. Det är siffror som borde skaka hela rättsväsendet. Men istället rycker man på axlarna och säger: “Det är svårt med bevisning.” Jo, men det är ännu svårare att vara barn och stå ensam i en rättssal.
Så vad väntar vi på? Barnen har redan visat modet. Nu är det vuxenvärldens tur att visa ryggrad.
Framförallt ska inga brott mot barn preskriberas, någonsin. För man kan vittna mycket bättre om vad som skett efter att man blivit vuxen och ännu bättre efter att ha fått traumabehandling. Det är svårt att få traumabehandling i Sverige idag. Det är helt underprioriterat. Därför kan det ta väldigt många år innan man mår så pass bra att man klarar av att vittna. Därför får inga brott mott barn preskriberas.
En annan sak, som också måste bli ändring på: Det måste införas totalförbud mot att radera eller destruera någon som helst dokumentation som har med barn och deras uppväxt att göra. All denna dokumentation är bevismaterial som både förövare och deras möjliggörare, samt myndighetspersoner som vet att de gjort bort sig och missat att hjälpa ett utsatt barn, jobbar arslet av sig för att få destruerat och raderat. Låt dem inte få igenom detta!
Ett exempel (jag har många): Jag och min bror begärde ut vår avlida pappas journaler. Det visade sig att pappa förstört det mesta (liksom han fått alla mina journaler, betyg, mm, raderade – före 1995 kunde föräldrar göra så, samt senare förfalskade han min namnteckning), men han hade tydligen glömt en journal där han gått till en psykolog för att prata om sin ”lust” till mig, som då var 4-5 år. Vi fick reda på att journalanteckningarna handlade om detta, men vi fick inte ut dem för det skulle bedömas av en läkare. Läkaren ringde mig och sa att ”sånt här vill man inte läsa om sin pappa” och meddelade att vi inte kommer få ut denna journal, utan den kommer förstöras. Jag talade om för honom att detta är bevismaterial och att jag kommer ringa polisen nu. Jag ringde polisen och bad dem hämta in journalen som bevis, innan den destruerades. Men det gjorde inte polisen och journalen förstördes.
Många olika personer har stort intresse av att dokumentation av den typen förstörs: Min pappa (när han levde), några andra släktingar (som tänker mer på ”vad folk ska tycka”, än på det lilla barnet som var jag), psykologen som min pappa gick till (som åtminstone inte framgångsrikt larmade till soc eller polisen), socialen i den kommunen vi bodde i då (som inte gjorde något), polisen i den kommunen vi bodde i då (som hade mig inne på förhör när jag var 4 och gjorde bort sig totalt). Det finns alltid en hel drös vuxna människor som har stort intresse av att förstöra dokumentation som kan ställa dem i dålig dager på något vis. Eftersom de alla är vuxna har de makt att påverka, göra ansökningar om radering, osv. Medan barnet, så länge det är barn, eller svårt traumatiserat, är helt maktlöst.
Därför är det oerhört viktigt att skydda utsatta barns intressen och bevara sådant som skulle kunna bli bevismaterial i många, många år. Det är faktiskt inte helt ovanligt att utsatta personer inte klarar av att berätta om övergreppen förrän de är i 50-årsåldern. Oavsett hur lång tid det tar kan vi inte låta alla dessa personer, med egenintresse att radera historien, få härja fritt i flera år tills dess att det svårt traumatiserade barnet fått hjälp och stöd eller fått tillräckligt stort avstånd till tidigare förövare att hen klarar av att ta till vara sina egna intressen, anmäla och vittna. Fram tills dess måste samhället bevaka de utsatta barnens intressen, och även samhällets eget intresse av att skydda barn, och se till att dokumentation som kan vara bevismaterial inte tillåts förstöras!
Detta är ett av flera sätt som vi kan öka antalet fällande domar för övergrepp mot barn på. 2-4% är galet lågt! När det faktiskt i många fall FINNS BEVIS eller HAR FUNNITS.
Jag tror att man behöver införa ett särskilt straff för att ha medverkat till destruktion av bevismaterial som skulle kunna leda i bevis att brott mot barn har begåtts. Risken att bli straffad av domstol för destruktionen av bevis måste uppfattas som större, än nyttan av att skydda familjen från att ”se dålig ut” eller nyttan att dölja ett dåligt och misslyckat myndighetsutövande. Som tex läkaren som förstörde min pappas journal borde få fängelse för det och poliser som inte hämtar in bevismaterial (detta har skett flera gånger i relation till brotten jag utsattes för som barn, för jag var faktiskt ett barn som berättade) när det finns sköter ju inte sitt jobb. Ska de få vara poliser då?
Vi vet redan hur svårt det är för barn som blivit utsatta för övergrepp att bli trodda, speciellt om de blivit utsatta av en person i deras närhet, som en släkting, en vän till familjen, en tränare eller en lärare. Väldigt många människor vill tro att barn ”ljuger” och att barn ”fantiserar” om övergrepp. Jag blev själv anklagad för det som barn. Den typen av attityder och falska anklagelser mot barn förstör livet för barn som redan är utsatta och har det svårt. Det blir som att på grund av att barnet berättar om övergreppen så är det barnet som blir ”dömt” av samhället, inte förövaren/förövarna. När det då faktiskt FINNS bevis som talar för barnets version av vad som hänt, KAN VI INTE låta förövare, och vuxna som medvetet eller pga fördomar, hjälper förövarna, förstöra den bevisning som finns!
Då en påföljd i form av vård tyvärr inte med säkerhet hjälper, så finns ett plågsamt faktum och ett fortsatt lidande, för både offren och förövarna. Hos den sistnämnda gruppen pockar begäret på, oavsett det handlar om barn som syns i teverutan, ute på stan eller i det egna hemmet. Men då. Då finns bara en lösning kvar. Ett begränsat liv i fotboja. Jag vill därför verka för ett eget mindre samhälle för sådana grupper som utgör ett hot för alla oss övriga.