Hej allihop, Ellie här igen. För er som inte läst min förra krönika så är jag en av de som utsatts för sexuella övergrepp som barn, från blöjåldern till tonåren. För några år sedan hittade jag en gammal hemmavideo från tiden när övergreppen började. Först ser man en liten tjej med ögon som lyser av glädje och bus, men efter ett visst datum har de glada ögonen slocknat och fyllts av rädsla och tveksamhet.
Jag kommer ihåg klumpen av rädsla i magen så fort en vuxen var i närheten, bara en av dagisfröknarna kändes trygg och jag minns att jag varje dag önskade att hon skulle ta upp mig i famnen och låta mig gråta där. Men jag vågade inte säga något eller visa att jag var ledsen.
När jag gick på lågstadiet började jag göra mig själv illa medvetet, jag gjorde mig själv klumpig och slog mig ofta på saker. Men jag klarade inte av att gråta, så jag fick aldrig någon tröst. Mina teckningar från den tiden är fyllda med blod och död.
Lagom till att jag började mellanstadiet bestämde jag mig för att jag skulle ta livet av mig, jag planerade det noga, men vågade inte genomföra någon plan förrän jag gick i högstadiet. På ett sommarläger gjorde jag mitt första självmordsförsök som misslyckades helt, mina föräldrar hämtade mig och tvingades ta mig till BUP. Efter tre samtal där, med mina föräldrar närvarande varje minut, kom de fram till att det var en krisreaktion på mina föräldrars skilsmässa.
Resten av högstadietiden och hela gymnasiet var jag sen ”hon som mådde dåligt”. Jag började söka hjälp från vuxna runt mig och prata om hur jag mådde, men blev snabbt avvisad och mina föräldrar kontaktades. Jag hade dagligen självmordstankar och självskadade för att orka.
Efter studenten började jag göra självmordsförsök som krävde sjukhusinläggning. Det tog ett år av sådana självmordsförsök innan jag blev inlagd på en psykisk avdelning för första gången.
Jag har spenderat många år inom psykiatrin, testat en rad mediciner som bara gjort mig sämre, gått i samtalsterapi som stundtals hjälpt men i slutändan gjort mig sämre. Jag har tagit emot all hjälp jag erbjudits och gett allt jag kunnat för att må bra, men inget har hjälpt. Från psykiatrins håll har jag fått förklarat att det är mitt eget fel, att jag är obotligt sjuk och att jag inte är värd att räddas.
Sen fick jag kontakt med Dumpen. Sara frågade mig om jag någonsin fått traumabehandling och uppmanade mig att söka via Dumpens medlemsfinansierade traumabehandling.
Idag mår jag bra.
Föreningen Dumpen är den enda förening mig veterligen som erbjuder gratis traumabehandling för oss som kämpat länge med psykiska problem efter sexuella övergrepp och som inte får hjälp via psykiatrin. Alla som är medlemmar bidrar genom sin medlemsavgift till att betala den här vården.
Tack alla medlemmar i Föreningen Dumpen ❤️
Tack för att du berättar, Ellie!
Jag har så svårt att förstå varför psykiatrin vägrar erbjuda traumabehandling.
Det har varit samma sak för mig: Jag har sökt hjälp från psykiatrin sedan jag var 13 år, men inte fått någon. När jag berättat om våldet och övergreppen som jag utsattes för mellan 2-17 år har jag blivit avfärdad på olika sätt. Man har sagt att det inte kan påverka mig, andra har inte trott på mig, eller så har jag fått svaret att psykiatrin inte har några behandlare som kan något om detta. Man har skickat remiss till de mottagningar som har behandling, men de har skickat tillbaka remissen. Så höll det på, tills förra året, då fick jag plötsligt traumabehandling. Jag går i den nu och vilket lyft det har varit. Från att ha haft enorma problem med dissociation hela mitt vuxna liv, och inte kunnat fungera pga det, kan jag nu jobba, umgås med folk… äntligen!
”Från psykiatrins håll har jag fått förklarat att det är mitt eget fel, att jag är obotligt sjuk och att jag inte är värd att räddas.”
Jag blev chockad när jag läse detta. Har man verkligen inom psykiatrin sagt det här? Låter väldigt märkligt och näst in till otroligt. Får mig att fundera på om det verkligen var utbildade psykoterapeuter du gick hos..
Tyvärr är psykiatrin under all kritik, har man fått någon som helst hjälp har man liksom vunnit på lotto. Precis som att folk tror att Arbetsförmedlingen finns för att förmedla jobb men egentligen får väldigt få människor jobb med deras hjälp. Sverige är sjukt i alla instanser…
Jo men att någon i psykiatrin säger så till en patient är ju fruktansvärt. Hen borde fått sparken eller åtminstone en varning tycker jag. 😟
Tyvärr säger psykiatrins personal sådana saker och det finns ingen instans att anmäla till där anmälan tas på allvar.
”Du förtjänar inte att få någon hjälp för det finns andra som har blivit utsatta för sexuella övergrepp som förtjänar det mycket bättre”
Det fick jag höra från en ptp-psykolog på en av Region Stockholms öppna psykiatriska mottagningar. Ylva, heter psykologen. Hon satt även och himlade med ögonen, suckade och stönade när jag pratade under mina vårdbesök. Psykisk misshandel.
PTP = Psykologelev på den sista praktiken de har innan de får sin legitimation.
Jag ringde psykiatrijouren och klagade. Mentalskötaren som svarade skrattade och sa att det går inte att anmäla, eftersom ”psykologen” inte var legitimerad.
Efter två år fick jag reda på att det faktiskt går att anmäla till Patientnämnden. Att mentalskötaren sa fel till mig. Men då var det för sent för man kan inte anmäla ärenden som är äldre än två år till Patientnämnden.
Långt senare konfronterade jag denna ”psykolog” – som fick legitimation efter sin ptp och fortfarande jobbar som psykolog – med hjälp av en annan psykolog. Vi ringde och frågade vad hon hade sysslat med egentligen. Ylva svarade då att min mamma hade ringt henne och berättat saker.
Jag blev alltså utsatt för sexuella övergrepp och våld som barn och min mamma var möjliggörare. När jag började gå till psykiatrin blev min mamma tydligen rädd att jag skulle ”skvallra” och ringde dit för att prata skit om mig. Tydligen gick ”psykologen” på detta skitsnack.
Jag tror att det inte är helt ovanligt att vi som blivit utsatta för övergrepp i barndomen har rädda förövare, medlöpare eller möjliggörare som snackar skit för att skydda sig själva från konsekvenserna av sina handlingar. Det kan vara en av förklaringarna till att personal inom psykiatrin behandlar oss illa, alternativt inte vill ha med oss att göra för de vet till slut inte vad de ska tro eller vem de ska tro på.
Förövare och möjliggörare kör med manipulationstekniken DARVO, som går ut på att svärta ner offret och skylla på offret.
Det är dock ingen ursäkt. Bara en av flera möjliga förklaringar. Det som fattas är utbildning om sexuella övergrepp mot barn och även om hur förövare agerar, samt att man rensar bort sådan personal som vill ta parti för förövare av olika, kanske privata, egna skäl.
Detta var bara ett exempel på många dumheter jag fått höra från personal inom psykiatrin. Jag kan vittna om att det sägs mycket dumt och elakt där. De vet att de kommer undan med det, eftersom ingen tror på patienterna.
Tack för din berättelse. Det är så sorgligt att det ser ut som du beskriver. 😔
Bra att du får traumabehandling genom Dumpen nu! 👍
Jag är faktiskt en av de få lyckligt lottade som nu får traumabehandling av min region – nu, efter många, många år. Alltså, jag får traumabehandling av den reguljära psykiatrin, äntligen. Jag går i en behandling som heter Narrative Exposure Therapy (NET), som passar oss som blivit utsatta för många övergrepp, alltså multipla trauman, under lång tid.
♥️
Tack för din berättelse. Jag känner med dig. Det är jätte konstigt att man inte kan få den rätta hjälpen. Nu har region Skåne även dragit ner på antal gånger som man kan få hjälp med terapi per omgång. Plus att man tydligen inte kan få hjälp med mdmr behandling utan att först ha blivit diagnostiserad med tex ptsd. Jo om du betalar fullt pris per tillfälle. Men det är inte alla som har dom 1000 lapparna.
Modigt att du sökte hjälp via dumpen!
❤️