Fem barn i varje klass – och Sverige blundar

Sverige har en blind fläck.

Sexuella övergrepp på barn är så vidrigt, så obekvämt, att både politiker, myndigheter och vanliga människor hellre stoppar huvudet i sanden än tar in verkligheten. Man intalar sig själv: ”Det där händer nog inte här, inte i min närhet.” Men verkligheten skiter i våra illusioner.

Enligt forskning från Barnahus blir i upp till fem barn i varje skolklass utsatta för sexuella övergrepp. Fem av trettio. Det är inte enstaka fall. Det är inte ”ovanliga undantag”. Det är en epidemi som pågår här och nu. Och ja – statistiken inkluderar även fall där barn utsätts av barn i samma ålder. Men låt oss vara tydliga: för barnet som blir utsatt spelar det ingen roll om förövaren är 14 eller 44. Ett övergrepp är ett övergrepp. Traumat sätter sig lika hårt, såren blir lika verkliga.

Och trots att vi vet detta – vad händer? Ingenting. Samhället kör på som om inget hänt. Politikerna låtsas som att problemet inte finns, eller gömmer sig bakom fina ord och utredningar. Polisen säger öppet att de inte har resurser. Skolor och socialtjänst drunknar i ärenden. Och barnen? De blir ensamma kvar med skulden, skammen och hemligheten.

När vi på Dumpen är ute och reser i Sverige möter vi konsekvenserna varje dag. Människor kommer fram, vuxna idag, men fortfarande trasiga inombords. De tackar oss. Många säger spontant: ”Tack för att ni synliggör det som vi tvingades genomlida i tystnad när vi var barn.” Det är både hjärtskärande och förbannande. Hjärtat går sönder för att vi inser hur många som burit dessa trauman i decennier. Och förbannade blir vi för att det fortfarande pågår, precis framför näsan på oss, medan vuxenvärlden låtsas som ingenting.

För övergreppen händer här och nu. Medan du läser detta sitter en vuxen man och skriver till en tolvåring. Just nu försöker någon bryta ner ett barns gränser, få dem att skicka en bild, få dem att träffas i smyg. Just nu pågår grooming i chattar, på Snapchat, i spel, i sociala medier. Det händer i villakvarter, i småstäder, i skolor och idrottsföreningar. Och det händer varje dag.

Ändå möts vi av samma gamla naivitet: ”Sånt händer inte här, inte bland oss.” Jo, det gör det. Fem barn i varje klass säger något helt annat. Men så länge folk håller fast vid sina skygglappar kommer siffran aldrig sjunka.

Och det är här vi blir obekväma. Dumpen väljer att inte tiga. Vi konfronterar. Vi visar ansikten. Vi drar fram smutsen i ljuset. Vi gör det som gör folk illa till mods – men vi gör det för barnens skull. Vi tar hatet, hånet och hoten för att någon måste stå på barnens sida.

Så vad gör våra politiker? Ingenting. De bråkar om bensinpris, NATO och plastpåsar – men barns trygghet lämnas i skuggan. När en partiledare faktiskt öppnar munnen och säger att vi gör ett viktigt jobb får vi kritik för att vi delar det. Som om barns rätt till trygghet är en partipolitisk fråga. Det är fullständigt absurt.

Vi frågar igen: Vad gör ditt parti för att skydda barnen? Om svaret är ”ingenting”, rikta då ilskan dit den hör hemma – inte mot oss. Vi står mitt i skiten, vi tar riskerna, vi synliggör övergreppen. Vi gör det ingen annan vågar.

Barnen har bara en barndom. De får inte en andra chans. När de väl blivit utsatta går det inte att spola tillbaka tiden. Då återstår bara livslång kamp med skam, skuld och trauman. Är det ett pris vi som samhälle tycker är okej att betala för att slippa prata om det obehagliga?

Det är dags att välja sida. Antingen fortsätter vi att blunda – och då är vi medskyldiga. Eller så vågar vi se, tala klarspråk och agera.

För barnens skull. För alla barns skull.