Mina barn, andras ungar – vilket jävla skitsnack

Det finns ett uttryck som får blodet att koka: ”mina barn och andras ungar.”

Det är ett gammalt slitet ordspråk som ibland slängs ur i förbifarten, som om det vore klokt, som om det säger något om ansvar. Men låt oss vara tydliga: det är inget annat än en bekväm lögn. Ett sätt att slippa se. Ett sätt att slippa ta ansvar. Ett sätt att tysta sitt eget dåliga samvete.

För vad betyder det egentligen? Ska jag bry mig om mina egna barn men strunta i alla andras? Ska tryggheten för din unge vara mindre värd än tryggheten för min? Ska vi acceptera att vissa barn offras, så länge det inte är ”mina”? Är det så vi vill ha det – ett samhälle där barns värde mäts i blodsband?

Låt oss prata klarspråk: pedofiler skiter fullständigt i det där uttrycket. De bryr sig inte om ”mina” eller ”dina” barn. De sitter vid sina datorer och på sina mobiler – och chansar hejvilt. De fiskar. De trycker. De testar gränser. De skickar dickpicks, porrklipp och snuskiga meddelanden till vilken unge som helst som svarar. De bryr sig inte om efternamn, stad eller föräldrar. De vill bara ha ett barn. Ditt barn. Min grannes barn. Någons barn.

Och här kommer Dumpen in. Vi gör det ingen annan vågar. Vi går rakt in i skiten, vi konfronterar, vi visar ansiktena. Vi visar verkligheten som den är, utan filter. Medan politikerna pratar om ”långsiktiga strategier” och polisen ursäktar sig med ”vi har tyvärr inte resurser” – groomas barn i realtid. Just nu, medan du läser det här, försöker en vuxen man lura till sig nakenbilder från en 12-åring. Just nu sitter en 50-åring och planerar en träff med det han tror är en 13-åring. Det händer i detta ögonblick, varje dag, i varje stad.

Är det obekvämt? Självklart. Men vet du vad som är ännu mer obekvämt? Att läsa ett polisförhör med en tioåring som blivit våldtagen. Att se en vuxen människa bryta ihop därför att han eller hon fortfarande bär ärren från övergrepp i barndomen. Att titta sig själv i spegeln och inse: vi visste, vi såg det, men vi gjorde ingenting.

Det är därför Dumpen finns. Vi är inte en redaktion som jagar nästa klickraket. Vi är inte en myndighet som gömmer sig bakom paragrafer, byråkrati och ”resursbrist.” Vi är vanliga människor som vägrar acceptera att pedofiler får springa fritt. Vi är muren som ställer sig i vägen. Men muren är inte tillräckligt stark än. Den måste byggas större, hårdare och mer ogenomtränglig. Och den byggs inte med tystnad. Den byggs med mod, handling och stöd.

Och det är där ni kommer in. Alla ni som gömmer er bakom uttrycket ”mina barn och andras ungar” – ni är en del av problemet. Varje gång ni upprepar den skiten ger ni förövarna andrum. Varje gång ni duckar ansvaret signalerar ni till barnen: ”Ditt liv är inte mitt ansvar.” Det är oförlåtligt.

För sanningen är brutal men enkel: barn är barn. Punkt. Det finns inget ”mitt” och ”ditt” när det gäller barns rätt till trygghet. Det finns bara ”våra barn.” Hela samhällets ansvar. Och varje gång någon försöker ducka, varje gång någon säger ”det där angår inte mig” – då väljer de i praktiken förövarnas sida.

Så nästa gång du hör någon säga ”mina barn och andras ungar”, säg ifrån. Kapa uttrycket vid roten. Kalla det för vad det är: en jävla ursäkt för feghet. För barnen som blir utsatta just nu bryr sig inte om ordspråk, politiska poäng eller vuxenvärldens bekvämlighet. De behöver skydd. Alla barn. Alltid.

Och Dumpen kommer att stå där, vare sig folk gillar det eller inte.