Jag vill leva. Inte bara överleva.

Med hälsning från en av de som går i Dumpens medlemsfinansierade traumabehandling:

Jag hade inte ens hunnit fylla två hela händer när det första sexuella övergreppet inträffade. Precis som så många andra barn valde jag tystnaden. Orden kom aldrig – men symptomen gjorde det. Ätstörningar, självskadebeteende, ångest och depression blev mitt språk.

Hjälp sattes in, men aldrig med frågan varför. Jag fick lära mig att äta, men inte att tala. Ingen undrade vad som låg bakom smärtan. I Sverige, landet lagom, räckte det att dämpa symtomen – inte förstå orsaken.

Det dröjde länge innan jag vågade berätta. När jag till slut gjorde det trodde jag att rätt hjälp skulle komma. Att jag skulle få mer än lindring av symtom. Att någon äntligen skulle hjälpa mig läka de sår övergreppen lämnat.

Men istället för den traumabehandling jag blivit lovad skickades jag kors och tvärs över Sverige – från behandlingshem i Gävle till sjukhusavdelningar i Hässleholm. En resa som pågick i över tio år.

I ett decennium litade jag på det svenska välfärdssystemet. Jag trodde på löftet om vård, på regionernas ansvar. Tills den dag jag satt framför en läkare som sa att jag kostat för mycket pengar. Att resurserna inte fanns. Att jag var en person som inte gick att hjälpa. I landet lagom fanns det ingen plats för någon som krävde för mycket.

Jag har förlorat vänner längs vägen – vänner som aldrig fick den hjälp de behövde. Andra kämpar fortfarande, dag för dag, för sin rätt till vård. Sanningen är den här: vill man få hjälp av psykiatrin för att bearbeta barndomstrauman får man inte vara för traumatiserad. Man måste passa in i en mall – i den bild av “det traumatiserade barnet” som regionerna själva konstruerat.

Inte för många symtom. Inte för komplicerad. Inte för svår.
I Sverige, landet lagom, förväntas till och med trauman vara lagom – lagom stora, lagom hanterbara, lagom enkla.

Men verkligheten är en annan. När barn inte fångas upp i tid växer symtomen. De blir fler, tyngre, mer omfattande. Och det kräver resurser – resurser som inte ges.

Jag vill leva. Inte bara överleva.

Idag får jag äntligen traumafokuserad vård – men inte tack vare regionen, utan tack vare föreningen Dumpen. Det borde inte vara föreningar som bär ansvaret för traumatiserade överlevares vård. Men så ser Sverige ut idag.

Och du som läser kan faktiskt göra skillnad:
•Bli medlem i Dumpen. Medlemsavgiften går direkt till att finansiera traumafokuserad vård – vård som jag och många andra väntat och kämpat för i åratal.
•Var en trygg vuxen – inte bara för dina egna barn, utan för alla barn i din närhet.
•Intressera dig för vad barnen gör – både på nätet och i verkligheten.
•Sprid kunskap: dela inlägg, skriv debattartiklar, hjälp till att uppmärksamma vårdbristen för överlevare.

För barn ska inte behöva växa upp i tystnad. För ingen ska behöva gå sönder i ett system som lovar vård men inte levererar.
Och för att Sverige en gång för alla ska förstå: människors trauman är aldrig lagom.

Bild för uppmärksamhet