Det är något nästan komiskt över svensk medias reaktion på Dumpen. Man skulle kunna tro att vi kliver in på deras område, snor deras publik och avslöjar deras egna hycklerier – och på sätt och vis är det ju precis det vi gör. För vad är egentligen skillnaden mellan det vi gör och det som till exempel Janne Josefsson byggt en karriär på? Han har stått i bästa sändningstid och vrålat på ICA-handlare som märkt om köttfärs. Brännande journalistik, absolut – men jämför det med att jaga människor som vill förstöra barns liv. Vem borde egentligen hyllas som samhällsnyttig?
Men i stället möts vi av rubriker, kulturskribenter som slår sig för bröstet, och Aftonbladet som gång på gång försöker skjuta ner oss. Varför? Jo, därför att vi gör det de själva inte vågar. Vi går på den absolut känsligaste frågan av alla – pedofili och sexuella övergrepp mot barn. Det är ett område där journalisterna plötsligt börjar prata om “pressetik”, “rättssäkerhet” och “gränsdragningar”. När det gäller att sätta dit småföretagare, politiker eller idrottsstjärnor finns inga sådana problem, då är allt tillåtet i granskningens namn. Men när Dumpen ställer en man till svars för att han försöker träffa ett barn i sexuellt syfte – då blir vi ett hot mot hela den fina medievärlden.
Det ironiska är att vi gör exakt samma sak som media: vi konfronterar, vi dokumenterar, vi publicerar. Skillnaden är att vi inte gömmer oss bakom ursäkter eller väl valda sidospår. Vi jagar inga köttfärs förpackningar eller bluffmakare i finansvärlden – vi jagar pedofiler. Vi jobbar enbart med barnrättsfrågor, punkt. Och det är just därför de hatar oss.
För i den stunden vi visar att det går att agera, att man inte måste vänta tre år på en polisutredning som ändå riskerar att läggas ner, blir det pinsamt tydligt hur handlingsförlamade våra myndigheter och hur tandlösa våra medier är. De blir avslöjade som fega, bekväma och konflikträdda. Och den känslan klarar de inte av.
Så varje gång Aftonbladet, Aschberg eller någon kulturskribent försöker trampa på oss – växer vi. Varje gång de kallar oss för pöbeljournalistik eller oansvariga amatörer, får vi fler följare, fler swish och fler som förstår varför Dumpen behövs. För vi gör det ingen annan gör. Vi skyddar barn.
Och handen på hjärtat: är det egentligen någon som bryr sig mer om ommärkt köttfärs än om barn som riskerar att bli våldtagna?
Detta handlar om systematiska prioriteringar som präglat svensk journalistik i decennier. Svensk media har, så långt tillbaka jag minns, haft några favoritspår, alltså huvudspår:
**Granska makten** – vilket tillhör deras huvuduppdrag – så länge makten inte har så mycket makt att den kan hämnas. Maktmänniskor och institutioner med alltför stor makt lämnar man ifred. Konkret exempel är Geijeraffären och bordellhärvan (där övergrepp mot barn ingick) 1976 där journalister riskerade karriärer/fick karriärerna förstörda, samt drabbade och vittnen inte fick sina röster hörda eftersom man inte vågade gå till botten med granskningarna.
Man har föredragit vinklingen att **”vanliga män blir oskyldigt dömda”**, speciellt för sexuella övergrepp. Man ser dessa män som ”de mest maktlösa och drabbade i samhället”. Det finns även organisationer i Sverige som verkar för att sprida bilden av att ”vanliga män blir oskyldigt anklagade och dömda”, exempelvis nätverket Mannaminne. Media har föredragit denna vinkling framför att rapportera om brottsoffren och de långsiktiga konsekvenserna av sexuella övergrepp.
Svenska medier tenderar att porträttera brottslingar som ”drabbade” individer med bakgrundshistorier som förklarar (och till viss del ursäktar) deras handlingar, medan medier i många andra länder fokuserar mer på offrens lidande och behovet av rättvisa. I Sverige tycker man att brottslingar ska behandlas och rehabiliteras, inte straffas, och brottsoffret ska INTE ha upprättelse. Media speglar denna syn.
Därför lyfts också vanliga män (och ibland kvinnor – minns ni tex Mia Törnblom?) som har knarkat, levt rövare och begått brott, och som sedan blivit nyktra och kommit på rätt spår, som folkhjältar. De bekräftar ju samhällssynen att ”allt de behövde var lite rehabilitering” och att ”straff är verkningslösa”. Samtidigt ges brottsoffer som lyckats rehabilitera sig efter sviterna av brott de utsatts för ingen medial uppmärksamhet alls.
Det finns också ett antal **ICKE-spår**, som svensk media traditionellt INTE rapporterar om (men det finns undantag från senare år):
**Självmord:** Bland annat av rädsla för Werther-effekten.
**Kritik mot psykiatrisk vård:** Över huvud taget ser svensk media vårdpersonal, läkare, psykiatriker, psykologer, psykoterapeuter, socialsekreterare och forskare som hjältar och experter som endast konsulteras för att få ytlig och enkelspårig expertbackup av det spår man redan är inne på. De ses inte som maktmänniskor som bör granskas, utan som neutrala kunskapsbanker som inte kan ha fel.
En annan orsak till att psykiatrisk vård inte granskas är att man inte vill beblanda sig med anti-psykiatrin, konspirationsteoretikerna och sekter som Scientologerna. Vissa verkar tro att kritik mot psykiatrin alltid handlar om konspirationsteorier.
**Sexuella övergrepp mot barn:** Är ett spår man undviker av flera orsaker. Dels beror det på att man vill skydda utsatta barns integritet, så därför är man försiktig vid rapporteringen av rättsfall. Man är också enormt försiktig med att rapportera om gärningsmän så att de kan identifieras. Jag tror också det beror på att ämnet helt enkelt ses som tabu, för otäckt och för svårt. Dessutom verkar man vara mer rädd för att oskyldiga ska bli anklagade eller uthängda än för att utsatta barn ska stämplas som otillförlitliga, lögnare, bli utan hjälp och att övergreppen mot barnen fortsätter.
Detta hänger också ihop med de andra spåren – man fokuserar hellre på risken att oskyldiga män anklagas än på att hjälpa utsatta barn.
Det finns naturligtvis undantag och positiva utvecklingar, men mönstren är tydliga nog att diskutera.
Och här kommer då Dumpen och vänder upp och ner på allt detta: Dumpen talar om att brottsoffren inte får hjälp av socialen och psykiatrin, att brottsoffren riskerar att ta livet av sig, att förövarna inte alls är några offer, att de allra mest utsatta och försvarslösa i samhället är barnen som utsätts för sexuella övergrepp, att svensk media är fega som inte vågar rapportera om detta utan istället lyfter fram förövarnas perspektiv.
Dumpen utmanar därmed hela det etablerade narrativet och tvingar fram en diskussion som svensk media länge undvikit. Frågan är om vi som samhälle är redo att prioritera de mest utsattas röster framför bekväma berättelser om rehabilitering av ”de som hamnat snett” och ”systemets godhet” och att vi är ”det bästa landet i världen för barn” (och över huvud taget)?
Bra skrivet. Tack för det.
Provocerar mig så, har skrivit till tidningar och ifrågasatt deras hårda perspektiv och motiv till dem. Aschberg är ju en egen saga, vad han har emot er undrar man ju över… Avundsjuka eller .. skam månne?