Människan har en naturlig tendens att söka enkla förklaringar, även för komplexa problem.
Det känns bekvämt att att förstå och kunna sätta en tydlig etikett även på saker som är svårgripbara och ju lägre baskunskap vi har på ett område, desto snabbare accepterar vi enkla förklaringar som en sanning. Men i verkligheten är de flesta samhällsproblem och fenomen resultatet av en mängd olika faktorer som samverkar med varandra.
Strävan efter enkla förklaringar kan ibland bli direkt farlig. En seglivad myt som har tystat många som utsatts för sexuella övergrepp som barn är påståendet att de ofta blir pedofiler eller förövare i vuxen ålder.
Påståendet är helt fel, men först måste vi få rätsida på terminologin.
En pedofil är en person med en varaktig sexuell dragning till prepubertala barn. En sexualbrottsförövare är någon som faktiskt begår övergrepp. Skillnaden kan jämföras med orden pyroman och mordbrännare: en pyroman har ett psykologiskt driv att tända eld, medan en mordbrännare faktiskt gör det.
Pedofili är alltså en störning, inte någon sexuellt överförbar sjukdom, alltså kan vi stryka påståenden om att man skulle bli pedofil av att bli utsatt för övergrepp.
Men blir övergreppsutsatta mer benägna att själva begå övergrepp?
På 1970-talet var kunskapen om sexuella övergrepp på barn begränsad och mycket av den kunskap man förlitade sig på baserades i på förövarnas egna berättelser.
Under 1980-talet ökade medvetenheten och efterfrågan på evidensbaserad kunskap.
Forskningen visade att självrapporter ofta var ofullständiga. I rädsla för rättsliga konsekvenser eller skam tenderar förövare nämligen att förneka eller minimera sina handlingar. Tidigare trodde forskarna på att de flesta förövare själva blivit utsatta. 67-77% av förövarna uppgav nämligen det. Men när Hindman and Peters under flera år studerade förövare med lögndetektor sjönk siffrorna drastiskt ner till 29-36%.
(Polygraph and Better Understanding of Sex Offenders – Hindman and Peters)
Jämför man med allmänna barnahus studie uppgav var fjärde svensk skolelev att de någon gång under sin uppväxt utsatts för någon form av sexuellt övergrepp.
(Det här gäller en av fyra, Allmänna Barnahus)
Orsakerna till varför en del växer upp blir förövare är långt mer komplicerade än att de kan förklaras av sexuella övergrepp i barndomen. Otrygg uppväxtmiljö kan dock i allmänhet vara en bidragande faktor till att man senare i livet fattar destruktiva beslut.
Med andra ord löper den som under barndomen blivit försummad eller utsatt för psykisk och fysisk misshandel, eller övergrepp för den delen, större risk att senare hamna i problem som personen är sårbar för. (Alkoholism, missbruk, förövarskap, spelmissbruk, våld mm.)
Pedofiler som växt upp under dysfunktionella förhållanden löper alltså större risk att agera ut i sin störning än pedofiler som växt upp i ett tryggt hem, men påståendet att man blir pedofil eller förövare av övergrepp är alltså en gammal myt som får övergreppsutsatta att tystna.
Intressant och glasklart. Jag tycker dock att meningar som ”Men du vet, han utsattes ju själv för övergrepp som barn.” används mest för att ursäkta folk som begår övergrepp än att göra en direkt koppling till att de blir en förövare.
Även vid era konfrontationer har ju hörts: ”Ja, jag utsattes ju själv för övergrepp som barn. ” som en del av försvarstalet.