Fiskarna i mörkret – en hyllning till de modigaste jag känner 

Varje dag öppnar de sina telefoner för att dygnets alla timmar stoppa vuxna män som vill förgripa sig på barn. De får inget tack. Inga priser. De bär andras smuts i tystnad. De som varje dag kastar sig ner i ett avgrundsdjupt mörker som de flesta inte ens vill titta åt. Det mörker som för bara några år sedan, ingen ens ville prata om. 

 Det här är till dem. 

De modiga själarna kallas för “fiskare”. Inte för att de står vid en brygga med metspö, utan för att de låtsas vara barn, eller föräldrar med barn på internet, i syfte att fånga de som vill förgripa sig på barn. 

Jag brukade vara en av dem. Under mina alias hade jag kontakt med hundratals vuxna som trodde att jag var ett barn de kunde få tillgång till. Min telefon flödade över av könsbilder och vidriga videos. Jag drog upp prick 43 ”gäddor”. Det blev aldrig målet på 45. Jag orkade inte en endaste till.

Att sitta dag efter dag, kväll efter kväll, och läsa och se de mest vidriga saker du kan tänka dig. Att tvinga sig att svara, spela intresserad, kanske le i en videochatt och fråga om detaljer som får magen att vända sig. Att ta samtalen. Att hålla masken. 

Det är en form av krigföring. Ett lågintensivt inre krig där varje “napp” innebär en ny seger för verklighetens barn, men också ett nytt ärr för den som fiskar. 

Gäddorna, alltså männen som tror att de chattar med ett barn, vill ha kontakt dygnet runt. De förväntar sig svar direkt, oavsett tid på dygnet. 

Om det går några timmar utan svar, kanske för att fiskaren sitter vid middagsbordet med sin familj, är på jobbet eller bara försöker se en film i fred – då kan det plinga till: en kubild, en självmordshälsning, skuldbeläggande ord eller ett vredesutbrott i text. 

Det är beteenden som skulle få vilken vuxen som helst att må illa. Men det är just det här riktiga barn möts av, varje dag, när de har dessa män i sin telefon. Det är verkligheten. Fiskarna går in i den medvetet. Barnen gör det inte. 

Idag bär andra det här arbetet vidare. Efter oss som inte orkar mer.

Två av de rutinerade fiskarna har i skrivande stund 66 respektive 88 napp som tonårsflicka och som PD-mamma, alltså en mamma som bjuder ut sitt barn. En av de nya fiskarna fick sitt första napp igår. Det är en evig ström.

De utsätter sig för det här dag efter dag. Det tar aldrig slut men ändå fortsätter de. Outtröttligt. Tyst. För barnens skull. 

Fiskegruppen inom Dumpen.se är inte bara ett team. Den är en organism som är sammansvetsad, känslig och passionerad. Gamla lär upp nya, man peppar varandra och bekräftar när någon en dag bara fått nog. Alla spelar en avgörande roll. Det finns inget utrymme för prestige eller ego. Bara ett brinnande behov av att skydda barn från övergrepp. För barnen som inte har någon som möter dem med en kamera, när de träffar sina förövare i en trappuppgång. 

Gruppen är liten, och avskild. Det är medvetet. Inga hyllningar. Inget rampljus. Inte ens inom organisationen. 

För att de ska kunna fokusera på det de gör. Och för att vi vet att om den gruppen fallerar, tystnar Dumpens aktivistiska röst, barnens röster.

Dumpen närmar sig nu 700 konfrontationer. Det är overkligt många. Men bakom varje konfrontation ligger många timmar, veckor, månader och ibland över ett år av chatt, strategi och psykisk uthållighet. Och ändå är fiskarna där, lugna och samlade hela vägen fram till att kameran väl rullar. 

Fiskarna i Dumpens värld är hjältar. De vill inte kallas det. De kommer aldrig ta emot något pris. De gör sitt i tystnad, i mörker, i lojalitet, medan stora delar av samhället blundar och inte klarar av att läsa loggarna. 

Det som fiskarna i Dumpen har gjort är större än vad vi kan mäta i antal napp eller konfrontationer. De har flyttat hela samhällsbilden. Tack vare deras arbete börjar gemene man nu förstå att förövaren inte alltid är en främling i en mörk park. Han kan bo i grannens hus, jobba på din arbetsplats, sitta vid ditt köksbord. Problemet är större än man velat tro. Barn är mer utsatta än vi orkat se. Och förövarna är mästare på att kamouflera sig. 

Först nu, efter år av motstånd, börjar till och med gammelmedia långsamt acceptera Dumpen.se som en trovärdig röst. Det är ingen slump. Det är resultatet av åratal av blod, svett och tårar, mycket, kanske till och med mest från dem ingen ser. Fiskarna. 

Utan dem hade Svensson aldrig pratat om sexuella övergrepp mot barn i fikarummet. Utan dem hade det fortfarande varit för svårt, för skamligt, för långt bort. 

Det här är början på något monumentalt. Och det är tack vare dem. 

Så till er som fiskar: Jag vet vad ni går igenom. Jag vet vad ni offrar. Och jag vet hur svårt det är att förklara för någon som aldrig sett det. 

Men ni ska veta: ni är de modigaste jag känner. 

Tack.