En dag kan det vara du som står där med barnet som vuxit upp framför dig, lagom traumatiserat, med sin första faktura från terapeuten i handen.
”Varför stoppade ni inte honom?”
Och ni kommer att få le ett sånt där vuxet leende, som vi som varit trasiga så ofta fått se. Ett känslolöst leende som inkluderar munnen men inte ögonen.
”Vi gjorde vad vi kunde.”
”Vi hade två tankar i skallen samtidigt och värnade om både dig och pressetiken.”
Ja, för vad är väl ett förstört liv, lite grooming och ett trasigt barns själ, jämfört med den vuxnes publicitetsskada när han fick sina egenhändigt skrivna loggar och en video där han fick försvara sin sak publicerade.
Samtidigt som ni satt där och balanserade era båda tankar i skallen, så skrev gäddorna loggar.
Långa loggar om barn och drömmen om att få skada små kroppar och psyken permanent.
De där vuxna hade ju faktiskt ett val.
De kunde välja att inte skriva till barn.
De kunde välja att inte föreslå sexträffar.
Medvetet eller inte.
Ni valde att genom ert agerande skydda dem, för att ni inte ville ”sjunka till Dumpens nivå” och agera.
Ni vill vara de vuxna i rummet.
Problemet är bara att rummet brinner och barn dör. Där står ni med grötmyndig röst och pekar finger åt ”pöbeln”
Men vad spelar det egentligen för roll om man är den vuxne i rummet, när man ändå fattar beslut som en idiot?
Och så kommer den där klassikern som alla ”de där fina” som ”inte är pöbel” älskar att dra till med:
”Man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.” Men är det verkligen två tankar när båda resulterar i att skydda förövaren?
Fotnot.
I början av förra seklet kallades arbetarklassen pöbel när de krävde bättre villkor. Några generationer senare sitter deras barnbarn tryggt i sina ekologiskt tillverkade soffor och pekar finger åt oss barnrättsaktivister som kämpar för att barn inte ska behöva växa upp i samma traumahevete som vi gjort.
