Jag är en överlevare. Ett ord som bär så mycket mer än det låter. Under många år bar jag på en tystnad som skavde. Det som hände mig som barn formade mig – till viss del bröt det ner mig, men det gjorde mig också vaksam, lyhörd och i längden stark.
Att se Dumpen växa fram och sätta ljuset på det som så länge sopats under mattan väckte något i mig. För första gången kände jag att någon sa det högt – det vi andra tystat ner för att orka leva. De pekade på förövarna. De gömde dem inte bakom juridiska formuleringar eller tystnad.
Jag blev rörd. Och arg. Arg över att det fortfarande händer. Att barn fortfarande far illa. Men jag blev också hoppfull – för att någon vågar stå upp, se till att vi inte längre blundar.
Därför tog jag kontakt med Dumpen och frågade hur jag kunde hjälpa till. Idag är jag volontär. Jag hjälper till bakom kulisserna. Jag bär med mig min egen historia varje dag – men nu som en kraft, inte en börda.
Det här handlar inte om hämnd. Det handlar om ansvar. Om att stå på barnens sida. Om att se till att framtida överlevare kanske inte behöver bära samma tystnad som jag gjorde.
Vi finns. Vi som vet hur det känns. Och vi tänker inte vara tysta längre.
Jag har heller aldrig varit i ett sammanhang där så många stöttar varandra så genuint som på Dumpen – Tack ♥️
/En volontär och överlevare
