Det finns en gräns
En moralisk gräns, en mänsklig gräns, som aldrig får överskridas. När ett barn utnyttjas sexuellt av en vuxen, då har inte bara en gräns passerats – då har något djupt i vår mänsklighet gått sönder. Och det är vi vuxna, vi samhällsmedborgare, vi som har kraften och rösterna, som måste stå upp för dem som inte kan. För barnen. För djuren. För de som inte kan slå tillbaka.
Jag arbetar idag med Dumpen – en organisation som synliggör, konfronterar och avslöjar män som söker sexuella kontakter med minderåriga. Det är ett arbete som många anser borde vara statens ansvar. Och det borde det vara. Men verkligheten är att rättssystemet – vårt så kallade skyddsnät – brister, gång på gång. Pedofiler går fria, anmälningar läggs ner, brott försvinner i byråkratiska gråzoner. Under tiden sitter barn, år efter år, med trasiga barndomar, tyst skam, och ingen rättvisa.
Min egen drivkraft väcktes den dagen min allra bästa vän berättade att hon som barn utsatts för övergrepp – av en nära släkting. Det var inget dramatiskt utbrott, inga tårar. Hon berättade det som om det var något gammalt och livslångt hon burit, inpräntat i huden. Jag blev kall. Vreden kom inte på en gång. Först var det sorg. En förlamande sorg över att ett litet barn kunde svikas så brutalt – inte bara av förövaren, utan av alla omkring. Hon hade försökt få hjälp. Hon hade gett signaler. Men ingen såg. Ingen lyssnade. Och när hon till slut berättade – då hände inget.
Förövaren gick fri. Hon gick sönder.
Det var som att samhället ryckte på axlarna. Som att det inte räckte, det hon varit med om. Som att ett barns kropp, ett barns liv, inte var tillräckligt för att rättsväsendet skulle vakna.
Det var där det började för mig. Först som vrede. Sedan som beslut. Jag tänkte: om jag aldrig kan göra ogjort det hon varit med om, då ska jag åtminstone kämpa för att andra barn ska slippa.
I arbetet med Dumpen möter vi de män som jagar barn. De skriver till vad de tror är 12- eller 13-åringar. De föreslår att ses, de skickar bilder, de normaliserar övergrepp genom att linda in det i charm och manipulativa ord. Vi låtsas vara barn online – och när bevisen är tillräckliga, konfronterar vi dem. Vi filmar, vi visar vad de har gjort. Vi visar att de inte är anonyma. Vi drar undan masken.
Det är inte ett arbete som passar alla. Det är mörkt, krävande, psykiskt utmattande. Men varje gång vi får ett meddelande från en förälder, från ett barn, från en överlevare – då vet jag varför vi gör det. För varje gång vi stoppar en man innan han hinner skada någon, då vet jag att det är värt det.
Jag vet att vissa tycker att det vi gör är kontroversiellt.
Jag har hört det mesta. ”Det är inte juridiskt korrekt.” ”Ni borde låta polisen sköta det.” ”Ni hänger ut människor.” Och varje gång vill jag fråga tillbaka: Var är ni när ett barn berättar och ingen lyssnar? Var är ni när utredningar läggs ner? Var är ni när förövare återfaller – gång på gång? Vårt syfte är inte att ersätta rättssystemet – det är att avslöja ett system som inte fungerar.
Och kämpa för en lagändring, en lagändring som stöttar och gynnar det allra oskyldiga vi har, just våra barn.
Jag kommer ifrån en liten ort i Småland,
närmare bestämt Smålandsstenar.
När ryktet spred sig att jag fiskar gäddor och konfronterar gäddor blev åsikterna många.
Jag är som många andra, säkert inte populär i allas ögon.
Hatad av en del, men älskad av dom allra starkaste.
Min starkaste egenskap som individ är att jag aldrig brytt mig om vad andra tycker eller tänker om mig.
Människor kan skrika sig blåa om mig, mina handlingar eller val i livet.
Sålänge jag anser att jag kämpar för rätt sak så berör inte andras åsikter om mig.
När min väg korsades med Sara och Patriks så skapades en stark vänskap och ett samband.
Det sambandet har vi funnit genom att vi kämpar för samma sak.
Öppenheten och ärligheten i det råa skapar starka band.
Ett band som aldrig ska svikas, sviker vi varandra så sviker vi barnen.
I våran fiskegrupp är jag dagligen imponerad av hur starka, smarta och empatiska indiver våra fiskare är.
Dag som natt ser jag hur det kämpas för barnens rättighet till ett liv fritt från grooming och sexuella övergrepp.
Människor som är så smarta att om myndigheter hade blickat in i den världen hade dom häpnat.
Dessa otroliga kvinnor och män skulle kunna lösa brott (om dom fick möjligheten), men istället blundar myndigheter och Media för Dumpen är ofta ”dumma Dumpen”.
Vad Media och myndigheter glömmer för varje artikel om Dumma Dumpen, Saras fabricerade jetsetliv och aldrig ska vi glömma hennes kostnad för tänder.
Är att bakom alla era artiklar är ett kämpande dygnet runt från alla oss.
För varje möte med människor som vill förgripa sig på allt från 4-åriga små barn till förprubetala ungdomar.
Det är ett trauma även för oss som vuxna, när männen bokar upp en träff med en fiktiv mamma i hopp om att få stoppa sin penis i ett litet försvarslöst barn.
För varje man som skickar vidriga kuk bilder till unga flickor i tron om att dom ska bli sexuellt upphetsade och falla på knä inför dom.
Det allra sorgligaste är att, detta är en vardag för många barn. En vardag på nätet och i verkligheten som många blundar för, knyter näven i fickan och går vidare. Vi knyter inte näven i fickan, vi kommer inte vara tysta.
Du är helt underbar Martina 🩷 Ditt jobb gör skillnad och du är för mig en hjälte och stöttepelare 🩷
Så bra skrivet!! Ni gör alla ett fantastiskt jobb!!!💪🏼👏🏼
Min vrede blir bara starkare och starkare för hur det fungerar i vårt samhälle spec i dessa frågor! Lagstadga så vi kan skydda våra barn bättre!
”Vårt syfte är inte att ersätta rättssystemet – det är att avslöja ett system som inte fungerar.”
Detta borde ni ha som citat högt upp någonstans på sidan, där det syns.
Tack för en jättebra och klargörande text!