Polisens presstalesman

Den senaste månaden har Dumpens arbete lett till att förövare dömts till sammanlagt 10,5 års fängelse. Utöver det lämnar vi varje månad in flera välgrundade tips och anmälningar. Trots dessa konkreta resultat säger Tobias Ahlén Svalbro, presstalesperson vid polisen region Mitt, att han har svårt att se några positiva aspekter med Dumpen. Att förminska arbetet som faktiskt skyddar barn och stoppar förövare är inte bara märkligt
– det är att svika de barn vi har en skyldighet att skydda.

När polisen eller deras presstalespersoner kritiserar Dumpens konfrontationer hör vi ofta samma gamla refräng: att vi “riskerar att förstöra bevis”. Att vi borde backa, avvakta, och låta processen ha sin gång – trots att barn står i skottlinjen.

Men låt oss vända på perspektivet.
Skulle vi resonera likadant vid en pågående överfallsvåldtäkt mot en vuxen kvinna? Skulle någon seriöst föreslå att vi ska låta förövaren “bli klar” för att inte riskera att han springer iväg utan istället låta honom fylls offret med DNA för att inte förstöra bevis.

Naturligtvis inte.

Varje normalt fungerande individ skulle avbryta övergreppet omedelbart, utan att tveka. Offrets skydd går alltid först.

Ändå verkar vi inte tillämpa samma självklara logik när offret är ett barn. När det gäller barn föreslås plötsligt att vi ska avvakta, på utredningar som stundtals kan låta förövaren vara ute i frihet och fortsätta i många år – så att polisen får en “starkare beviskedja”.
Det är en fullständigt vedervärdig hållning.

(I artikeln Moa är Fredrik på Dumpen kan man läsa om en groomingutredning som pågick under så lång tid att en del brott hann preskriberas.)

Varje barn som kan räddas innan ett övergrepp sker, varje möte som kan stoppas på försöksstadiet, är en ovärderlig seger. Den psykiska och fysiska skadan som ett fullbordat övergrepp orsakar kan aldrig mätas i antalet bilder eller chattloggar som polisen kan lägga fram i domstol. Varje bild bär ett trauma som påverkar offret långt upp i vuxenlivet.

Faktum är att vi redan i dag ingriper på försöksstadiet i andra områden.
Ta fiskerilagstiftningen som exempel: du behöver inte ha dragit upp en enda fisk för att bli fälld för brott, det räcker att du står eller går med spöt på förbjudet område.
Varför kan vi skydda fiskar på försöksstadiet – men inte barn?

Det är inte barnen som ska betala priset för ett rättssystem som i praktiken kräver att de blir skadade för att någon ska kunna dömas.
Det är systemet som ska reformeras.

Det är lagstiftningen som ska anpassas, så att förövare kan gripas redan när de aktivt försöker hitta barn att boka möten och förbereda övergrepp på, inte först när de hunnit fullborda dem.

Att hävda att “bevis förstörs” när någon konfronteras i preventivt syfte är att sätta juridisk estetik framför mänskligt skydd.
Det är att förråda barnen för att polisen ska få ett snyggare åtal.

När vi talar om Dumpen, eller andra aktörer som på olika sätt försöker stoppa övergrepp mot barn i tid, måste vi våga ställa den obekväma frågan:
Är vi beredda att låta barn våldtas, för att polisen ska kunna bygga ett starkare case?

För min del är svaret enkelt: nej. Och för varje barn som slipper möta sin förövare, för varje barndom som räddas, är varje sekund värd mer än tusen sidor bevismaterial i en rättssal.