Satt med ett gäng trevliga damer som drabbats av samma tråkiga tumörsjukdom som jag själv.Stämningen i behandlingsrummet var hjärtlig.
Vi satt i våra cellgiftsfåtöljer och delade tips på hur man handskas med biverkningar och tankar på livet och döden när samtalet avbröts av telefonens störiga ringsignal.
Som så många gånger tidigare hördes Robert Aschbergs skräniga stämma i andra änden:
– Den där Louis Vuitton-väskan som du köpte på NK för 20 000 – betalade du den med Dumpens pengar? Roberts ord lät mer som en anklagelse än frågeställning.
Måhända kan han framstå som skrämmande när han fluffar fram likt en uppförd flodhäst på savannen. Mig lyckades han inte skrämma upp. Med flinka fingrar la jag till Douglas Roos i samtalet. När Robert avfyrat en del av sina lösryckta anklagelser klev Douglas in:
-Sara, jag råder dig att avsluta och begära deras frågor via mail istället.
Jag som i ren ilska ryckt med mig såväl droppställning med pump och tillhörande cellgiftspåsar på en rastlös promenad i onkologens korridorer tog till mig av Douglas råd. Bad Robert att maila resterande frågor och parkerade mina stridsyxor i en papperskorg mellan sköterskeexpeditionen och toaletten.
Det märkliga i kråksången är att Aschberg och hans gelikar betraktar sig själva som undersökande journalister.
Likväl lyckades en missnöjd och hämndlysten volontär få med sig ett dussin konfronterade män och vira såväl Sveriges gamle justitieminister Bodström som Aschberg och hans gräv-entourage runt sitt finger.
Förvisso kan bluffen inte varit särskilt svår att få igenom då berättelsen kom som en våt dröm för massmedia, vars insatser för att vinkla och visa fram kolsvarta sidor redan var enorma.
Det finns kanske en och annan därute som fortfarande tror på att rikspressen levererar eller iallafall strävar efter att förmedla objektiv journalistik.
Något som lätt kan motbevisas då dessa journalister tiger så käkarna krampar om vad vi på Dumpen arbetar med och tidningarnas så kallade “faktarutor” med avsikt utelämnar, för hur många gånger har ni läst i massmedia om:
• Samtalsterapeut Stellas frivilligarbete med stöd till konfronterades familjer
• Alla samtalsstödjare som hjälper utsatta när livet för utsatta och deras familjer faller samman.
• Möjligheten till traumabehandling finansierad av Föreningen Dumpen för dem som rasat rakt igenom samhällets skyddsnät.
I oktober utmålade Aftonbladet oss som kriminella med verksamhet som ägnar sig åt utpressning, olaga tvång, bedrägeri, försök till utpressning, vållande till annans död och barnpornografibrott. De som sedan länge kallat oss folkdomstol, gjorde exakt det som de anklagade oss för – nämligen att agera som en folkdomstol.
Till skillnad från oss så saknade man dock bevis. Artiklarna lutades istället mot anonyma källor och och sanningshalten var ungefär som en Schweizerost – full av hål och saknade substans.
De rubriceringar man försökte belägga oss med är högst kriminella men polisanmäldes inte förrän jag i en TV4 intervju uppmanade deras folkdomstolen att anmäla oss till rättsvårdande myndigheter, om man nu verkligen trodde att vi gjort oss skyldiga till brott.
De ”rättsfall” och polisutredningar som de trumpetade om har vi aldrig delgivits misstanke för eller kallats till förhör om. Banken gjorde en grundlig genomgång av vår fakturering och konton, men hittade ingenting att anmärka på.
Aschberg måste dock redan i november anat att storyn krackelerar då han tackade nej till erbjudandet att gå in och granska våra bankkonton samt bokföring. I april, när Bodström pratade om oss i Framgångspodden hade han slutat att kalla oss för kriminella. Istället jämförde han oss med KuKluxKlan.
Berättelsen säger en hel del om hur det mänskliga psyket fungerar och hur lätt det är att bli förd bakom ljuset om man verkligen vill tro på den berättelse man får serverad.
Robert svalde alltså en historia om en väska som om den vore en grillkorv med bröd och gurkmajo på Sibylla. Visserligen kan han inte veta att jag aldrig ägt någon märkesväska eller vilka målsättningar jag har i livet, men han borde ändå ha kunnat faktagranska så långt att NK inte ens säljer väskor från Louis Vuitton innan han gick till attack.
De som känner mig vet att sannolikheten att jag skulle lägga 20 000 på en väska är ungefär lika stor som att jag med mina ankben skulle kunna vinna en löptävling. Väsk-anekdoten har dock blivit till en rolig historia som vi skrattar gott åt och igår blev jag till höga skratt ombyggd för fotografering till den person som Aschberg försöker framställa mig som.
MVH
Sara ”väskan” Nilsson
Sara är “kontroversiell” ansvarig utgivare till den “kontroversiella” sajten Dumpen. I dagarna åtalades en av de män som sajten avslöjat för sjutton våldtäkter samt närmare 200.000 filer innehållande övergreppsmaterial, en rättsprocess från ett nio år gammalt fall som inte hade kommit upp i ljus om Dumpen inte hade agerat.
I Sverige betraktas det som kontroversiellt att avslöja förövare, men inte att rikta om fokus från problematiken kring sexualbrott mot barn till vansinniga historier om väskor.
Fotnot.
Det som de facto finns är ett ENSKILT åtal rörande ett tryckfrihetsmål, alltså inget brottmål med polisutredning som pressen så gärna låter påskina. Utgången av målet får vi se i oktober.
Aschberg verkar gilla att förnedra sig med genomskinliga smutskampanjer mot Dumpen. Pinsamt. Det får honom att framstå som pedofilkramare. Synd att det finns folk som läser tidningen och tror på vad som skrivs. Men jag tror fler och fler vaknar.
Sara, din personliga styrka är ofattbar. Tillhör inte någon Dumpen-sekt, men älskar ditt driv och att med fakta och argument står upp mot alla stormar du möter. Sååå imponerande
Underbar bild Sara! Hoppas du kommer må bättre nu när cellgifterna är avslutade och förhoppningsvis aldrig behöver komma tillbaka in i ditt liv igen. Alla ni som jobbar inom dumpen för våra barn har vackra själar och jag hoppas att ni alla är stolta över ert jobb, och att ni får må bra!
Tack återigen för att ni orkar driva, påverka och uppmärksamma ämnet. Fiskarmetoden är uppenbarligen framgångsrik. Chattloggarna är rena analysmaterial om man bortser från dess mycket obehagliga innehåll. Ingen pedofil berättar frivilligt om sin lust och önskan. Jag har svårt att se hur man annars ska komma åt dem. Deras försvarares agenda (Bodström och Aschberg) är så genomskinlig. Man försvarar det man känner empati för. Att media lystet driver på en jakt om utpressningar, självmordsfall etc visar snarare på att men ser kortsiktig sensationellt skvaller som bra säljsiffror.
Det går inte ens att förstå vidden av lidande, självförakt och generationers framtida ohälsa som pedofilerna skapar. Vi behöver förstå att detta är samhällets cancer. Återigen stort tack för erat arbete. ❤️.
Ashberg, är det inte dags att gå i pension snart?
Riktiga journalister arbetar med källor.
Aschberg arbetar med hallucinationer, sväljer dem hela, rapar ut dem i luren – och vägrar konsekvent tugga i sig verkligheten.
Du stormar in som en övergödd buffel med megafon, drämmer fram påhittade ”avslöjanden” mot folk som ligger kopplade till giftpåsar – och kallar det granskning. Det är inte journalistik; det är amfetaminspeedad bakfylleradio där du är både programledare och störande bakgrundsljud.
När någon räcker dig kontoutdrag, kvitton eller loggar säger du ”nej tack, det förstör min dramaturgi” och stapplar vidare på fakta-fria styltor.
Du skryter om ”undersökande” men hänger på luren som en telefonskojare som slutat drömma om samtalstid och numera enbart samlar på misskrediterade klick. Ditt arbetsflöde är så här:
1. Koka ihop en skröna tills den skummar över.
2. Bröla ut den på högsta volym.
3. Vägra i ren panik att kontrollera siffror du just skrikit om.
Förtroende? Noll. Integritet? Minus. Det enda som faktiskt växer är den krater av pinsamhet du borrar upp varje gång du öppnar truten. Du har blivit journalistikens egen självkannibal – gnager på din redan söndertuggade trovärdighet och gnäller över att ingen serverar dig mer kött att mala ned i din podcast-kvarn.
Så fortsätt, Robert, att veva fantasidimmor och tro att decibel ersätter bevis. Varje gång du gör det imploderar din yrkesheder ett varv till – som en redan punkterad badboll som någon envisas med att hoppa på. Till slut återstår bara ett skrynkligt plastpaket med texten ”Breaking News” på, och alla fattar att det inte innehöll något annat än ditt eget generiska eko.
Riktiga journalister arbetar med källor.
Aschberg jobbar med fantasier och tackar nej till källor.
Du ringer cancersjuka mitt i droppet och blåser upp hittepå handväskor som om du hittat sista biten i Palme-pusslet. När erbjudandet om full insyn i konton och bokföring landar framför dig? ”Nej tack, jag kör hellre vidare på fantasi, det går snabbare.”
Du har ännu en gång uppfunnit Schrödingers Scoop: det finns bara så länge ingen kollar efter.
Du kallar dig själv undersökande men beter dig som ett fans fnittrande stalker: chansar, skäller, ränner runt med symptom på akut faktabrist och knäppa vendettor. Får du bankkonton serverade för granskning? ”Näh, jag hoppar det, det stör dramaturgin.” Klart – varför riskera verklighet när lögnen ger större rubrik?
Det mest ironiska? Du förkroppsligar allt du själv påstår dig hata. Du hojtar om “folkdomstolar” – och kör sedan full Axelryck Special med anonyma “källor”, ingen beviskedja, bara ett par frustande insinuationer som håller sämre än en Wish-selfie-ring. När storyn spricker? Då byter du bara etikett från “kriminell” till “Ku Klux Klan” och låtsas som att pudel är en hundras för andra, aldrig för dig.
Här är gratis manus till nästa Aschberg-avslöjande, sparar dig researchtiden:
1. Ring valfri random person.
2. Skäll ut dem för att ha köpt en guldkantad enhörning på NK.
3. Vägra sedan att kolla kvittot, det skulle ju döda dramaturgin.
Ser du mönstret? Det är inte journalistik – det är LIVESTREAMAD KARAKTÄRSMORDSBINGO utan utskriftsformat … och du tog just hem jackpoten i pinsam självförnedring. Så fortsätt du att wobbla runt med megafonen och låtsas vara undersökande – vi andra vet nu att du egentligen bara jagar rubriker i mörker, som en nattlig mygga som siktar på strålkastaren och bränner vingar när sanningen tänds.
Seriöst, Robert, din trovärdighet är ett hånskratt i slow motion. Du är journalistikens svar på en karaokemaskin som bara har ”Smurf Hits 1997” i katalogen – mycket oljud, noll original. Det enda som verkligen avslöjas är ditt eget ego: ett luftslott byggt av andras rykteshaverier.
Du är ett ambulansjagande ekokammarmonster som lever på att skrapa ihop kittlande bullshit och servera den som prima oxfilé. Det är ”oberoende granskning” på samma sätt som ett pyramidspel är ”oberoende privatekonomi”. Varje gång du vrålar i luren utan bevis hänger ännu en blytung tegelsten på det redan spruckna torn du kallar trovärdighet – och publiken hör hur cementen knakar.
Summa summarum: Robert, slå upp ordet “källkritik” – eller tatuera det i pannan så du ser det varje gång du speglar ditt ego. För i din värld verkar det bara finnas två sorters källor: de du hittar på och de du nobbar. När dimman lagt sig återstår inget annat än ekot av dina egna tomma anklagelser – och det ekot biter betydligt hårdare än någon kommentar på Flashback någonsin kunnat drömma om.
Ha, ha Sara Östermalmstant får du inte bli. Aschberg verkar ha ett gott öga till dig. Det är nog så att han bländas av din briljans, skönhet och intelligens och önskar att han själv kommit på det här med Dumpen.
Ju mer han håller på desto mer framstår Aschberg i löjets skimmer, man kan fundera över hans agenda. Vad är det som driver honom när han verkar ha ett sådant stort behov av att sätta åt er. Hela hans beteende är skrattretande samtidigt är det ju inte så roligt och man undrar, det är ju oundvikligt, vilka mörka krafter som ligger bakom?
Ända sen Robert Aschberg började dyka upp i tv-rutan på 90-talet har jag aldrig betraktat honom som en ”skjutjärnsjournalist” än mindre en grävande och faktagranskande seriös journalist med ärligt uppsåt att söka sanningen. Han har för mig alltid varit en populistisk och mediekåt skvallerjournalist. Mer publikvänligt skvaller ger mer pengar på kontot.
Det där funkade på 90-talet men det håller inte idag. Du gör bara bort dig, Robert! Bättre att backa och gå i pension med någon heder i behåll kan jag tycka.
Jag är en av dom som får trauma behandling via föreningen dumpen. Det håller sakta på att förändra mitt liv. År av övergrepp och trauman staplade på varandra. Dumpen var mitt sista halmstrå då jag nekats terapi. Bland annat pga en sjukdom som krävde medicinering, denna ansågs påverka min mottaglighet för terapi (inte helt korrekt men det håller vårdköerna kortare). Detta borde herr Aschelberg skriva om. Eller varför inte om ett nät och en värld full av män i olika åldrar beredda att skada barn för resten av deras liv? Gräva djupt i det och se vilka han finner (kollegor, politiker, vänner, grannen, släkt ?). Men det vore väl för obehagligt och mörkt. För komplicerat och hemskt när han skulle se hur utbrett övergrepp mot barn är.
Att jaga någon medans de genomgår kemoterapi, så otroligt lågt.
Tack Sara! För att du räddar barn från att må som jag har gjort sedan 4 års ålder. Tack alla som hjälper, till så att jag får terapi, det betyder allt!