Efter många år av tystnad och förnekelse så är det dags att berätta min historia.
Jag har vissa diffusa men samtidigt väldigt tydliga minnesbilder från barndomen men som jag har ifrågasatt o tvivlat kring om de är på riktigt eller om det bara är hjärnspöken.
Jag har konstaterat att jag har varit utsatt för sexuella övergrepp under min uppväxt, inte systematiskt utan då och då, sporadiska händelser.
Detta har jag vissa väldigt tydliga minnen av.
Vid 4 års ålder så badar min mor mig och jag har smärtor i underlivet, min mor påtalar detta med ”Aaah har du ont i gumpen?”, det svider och gör ont, men inget mer händer.
När jag är 7 år och det är skolavslutning och jag har på mig en ”Heidi-klänning” så har jag så fruktansvärt ont i underlivet samt mina ljumskar så att jag knappt kan gå, får till mig att det är växtvärk.
Tänker inte mer på det.
Ett år senare jag fruktansvärt ont igen samt blöder från underlivet, säger detta till mina föräldrar som senare blir oroliga och tar mig till akuten på närmsta sjukhus där de tycker att det är lite märkliga symtom och provsvar på en 8-årig flicka men inget händer.
Till saken hör att vid dessa tillfällen var nära anhörig på plats varje gång.
En specifik person.
Jag har aldrig sagt något till någon förrän för ca 1,5 år sedan då allt föll på plats och jag kunde inte längre vara tyst, det visade sig också att min äldre bror varit utsatt för samma person men heller inte sagt något.
Jag valde till slut att berätta för mina föräldrar och reaktionen från dom var oväntad.
Framförallt min mor trodde inte på mig och det jag berättade, hon klandrade mig, hon vände på allt till sin egen fördel och rätt vad det var då var det hon som vad ett offer, min far stod såklart på min mors sida.
Samtidigt insåg jag ju att min mor alltid egentligen behandlat mig illa genom hela livet, jag såg då hennes tydliga narcissistiska drag och beteende gentemot mig livet igenom, där jag oftast varit alldeles för snäll och foglig och inte ifrågasatt hennes beteende gentemot mig som skiljer sig åt gentemot mina bröder, speciellt min yngre bror.
Nu har jag klarat mig bra genom livet tack vare mitt enormt starka psyke och att jag har vänt min historik till att hjälpa andra istället men jag hade ju egentligen lika gärna kunnat ha svåra psykiska problem som hade begränsat mig i livet.
Jag är idag snart fyllda 53 år. Jag har trängt undan alla mina upplevelser tills för ca 2 år sedan då de började poppa upp i mina drömmar och sen kunde jag inte blunda längre.
Inga barn ska behöva gå igenom det jag har gått igenom som liten.
Barn är barn och ska inte klä skott för vuxnas behov av sexuell karaktär.
Det är så fel.
Det är så fruktansvärt galet att ett litet barn ska behaga en vuxen persons sexuella begär.
// Anonym

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!

Vill du att försök till kontakt med barn i sexuellt syfte ska kriminaliseras så att gäddorna kan lagföras innan de skadar barn? Skriv under för en lagändring här! 
Vill  du bli medlem i  Dumpen förening? Ansök då här:  Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård (google.com)

2 thoughts on “Jag ifrågasatte länge mina egna minnen

  1. Tack för att du berättar!

    Själv blev jag drogad av en granne när jag var 3 till 4 år. Jag minns tre av tillfällena då han gav mig tabletten han drogade mig med – alltså när han stoppade i mig själva tabletten – och jag vet att han utsatte mig för övergrepp, eftersom han inte drogade mig varje gång. Han gjorde samma sak mot sina egna barn och de minns ingenting alls. Vi har pratat om det som vuxna. Han erkände till slut för sina egna barn. Numera är han död. Han utsatte även ytterligare ett grannbarn, som förstod vad som hänt bara tack vare att vi andra pratade om det.

    Både att man är så liten, och därmed inte förstår vad som händer, och eftersom de ger barn någonting som gör att de somnar, kan göra att man inte förstår vad som hänt, eller inte förstår sina minnen, förrän efter många år. Därför är det bra att våldtäkt mot barn numera aldrig preskriberas. Det är inte säkert att de skyddar ens psyke att man inte förstår eller inte minns vad som hänt. Man kan få svåra problem ändå till följd av övergreppen. Min grannes/pedofilens barn fick båda svåra psykiska problem och ett av dem begick suicid som ung.

    Jag känner också igen din mammas reaktion på när du berättade. Det är många människor som är så självupptagna att det ENDA de tänker på, när de får höra talas om att barn blivit utsatta för övergrepp, är att skydda sig själva, skydda sitt anseende, skydda sitt ego. Se till att ingen ska tro att DE gjort något fel, tex att de inte varit en DÅLIG MOR som inte förstått och skyddat sitt barn från övergrepp. Hur illa deras eget barn far till följd av övergreppen, och senare även far illa av att inte bli trodd och inte får stöd och hjälp, är de för självupptagna för att bry sig om. Där har vi en av punkterna (en av flera) där jag anser att svensk lagstiftning sackar efter: Att föräldrar har ett garantansvar för sina barns säkerhet, trygghet och välmående. Att missköta det garantansvaret så grovt som våra föräldrar har gjort borde vara straffbart.

  2. Mitt liv handlade om.att komma ifrån psyskisk och fysisk misshandel. ( alla visste.) ? Släktingar mm..dom visste om det här..och alla håller käft. Jag fick så mycket stryk när mor min. Ryckte tag i mitt hår. Och drog mig till lill toalett. Där låste jag in mig..
    Sen öppnade jag toalett dörren.
    Och hon var borta. För en stund. Nästa dag …var allt som inget hade hänt.
    Men inom mig…så ville jag bara fly. Jag ville fly från en trasig barnom med en ytlig mamma som behandlade mig som luft. Jag blev grovt misshandlad när jag väntade min dotter…som tyvärr är avliden. är så tacksam att jag är en medmänniska. Och att leva i rädsla för någon i ens liv.. det är inte humant. OCH SEN ALLT SHIT MED stewe.. herregud… han vet. Men håller käft.

Comments are closed.