Hur går man egentligen vidare från att ha fått sin kropp förstörd?
Från att ha fått sin själ sliten i bitar och att aldrig riktigt kunna känna lugn, ro och harmoni?
Det har jag tyvärr inget svar på och det tror jag även många kan relatera till.
Jag har haft svårt att förstå att jag faktiskt var ett barn.
Tretton år gammal var jag första gången han våldtog mig, i 6 månader var jag tvungen att överleva hans våld.
6 månader som numera påverkar min vardag i allra högsta grad.
Övergreppen var bara en liten bit av den hela kakan, kakan som bestod av psykisk tortyr, hot och misshandel.
Systematiskt blev jag sviken av skolan.
Lärare, rektor, kurator och pedagoger.
Han var inte bara min förövare, han var min pojkvän som var relativt jämngammal.
Dom vuxna pratade högt med varandra om att övergreppen antingen var självförvållat eller påhittade, för min förövare sågs som en ängel av alla andra.
Varje dag styrde han mig med järnhand i skolans korridorer, jag förlorade mina vänner men även mig själv mitt framför alla.
Dom la skulden hos mig och lät det barnet jag var bära den dag ut och dag in.
Jag föll ner i ett sådant bottenlöst mörker, även självskadebeteende och jag vill nog inte ens veta hur många kvällar/nätter lilla trettonåriga jag grät mig ensam till sömns, rädd för att gå till skolan och behöva möta honom.
För även i skolan, utsatte han mig.
Under dessa år efteråt har jag upplevt massvis av känslor.
Ilska, sorg och hat men även glädje på något sätt.
Glädje över att jag tog mig bort innan han förstörde mig mer.
Men alla frågetecken kvarstod, något jag också tror många kan relatera till.
Varför gjorde han så?
Varför jag?
Vad drev honom till sina handlingar?
Tänker han någonsin på mig?
Jag försökte gå på psykiatrin och prata ut om övergreppen, men möttes av frågor såsom” gjorde du ens motstånd?”
Och att det låter osannolikt att så många vuxna svek mig. Fick även höra att” om han var så farlig, varför stannade du?”
Jag har kunnat slå mig till ro med det simpla svaret att det finns inget svar på hans handlingar.
Han var och är ondskan personifierad, jag tjänar ingenting längre på att tänka.
Min kropp har än idag skador, skador läkare tror jag kommer få leva länge med.
Ungefär två år efter att jag tog mig ur helvetet så blev jag diagnostiserad med posttraumatiskt stressyndrom när jag blev inlagd på psykiatrin.
Jag drömmer mardrömmar varenda natt om sakerna han utsatte mig för, jag får panikattacker där jag ser och känner hans händer på mig igen.
Att jag överhuvudtaget överlevde var tack vare en av mina gamla vänner, vars starka mod inte rubbades av min förövares hot och vågade dra mig långsamt bort från honom.
Till slut så långt bort att jag klarade av att lämna honom.
En stor del av livet har för mig varit ett levande helvete, det har det varit för många.
Men i slutändan så överlevde jag, likaså du som läser det här och på något sätt kan relatera.
Trots mina demoner så har jag ett jobb, bra relation med min familj, två fantastiska tjejvänner och för första gången på länge har jag känt att livet verkligen leker.
Vägen till att läka är krokig, lång och knepig men när ljuset väl når ens trasiga inre så är man stolt över sig själv att man klarade det.
Min pappa sa till mig när jag var på botten att” Ge upp är inte ett alternativ”.
Varför just dom orden satte sig så hårt i min själ vet jag inte, men han har rätt, för hade jag gett upp så hade jag missat hur vackert livet faktiskt kan vara.
Mitt hjärta blöder för alla som någonsin blivit utsatt för övergrepp.
Skulden ligger aldrig hos dig som överlevare, det är dags att den läggs hos förövaren där den hör hemma.
Det är dags att överlevare slutar bli förminskade och svikna, att rättssystemet ändras så att rättvisa skipas för dom utsatta och inte skyddar förövarna.
Hur som helst, du som blivit utsatt, jag är stolt över dig.
Stolt över hur du fortfarande står upp och hur du kämpar.
Du är så värdefull.
Min historia får mer än gärna delas, för någonstans där ute kanske det sitter en ung tonåring i en liknande situation och jag vill att ni ska veta att en storm inte varar för alltid.
Jag vet hur det känns, mörkret och hopplösheten känns.
Men jag vet också hur ljuset och friheten känns, du kommer ta dig dit du också, jag lovar dig det.
//Anonym
*OBS! Bilden är AI-genererad.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA! 
Vill du att försök till kontakt med barn i sexuellt syfte ska kriminaliseras så att gäddorna kan lagföras innan de skadar barn? Skriv under för en lagändring här!
Vill du bli medlem i Dumpen förening? Ansök då här: Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Ansökan till traumabehandling hittar ni här:Ansökan medlemsfinansierad vård (google.com)
Jag blev grovt misshandlad av en människa som. Spräckte käken ock drog en damsugarslang runt Min.. hals.
Jag fick fly igen…mitt liv handlar om.. att vara vaken och släppa det förflutna. JAG GÅR MIN VÄG NU .