Skammen tog över, skulle hon tro mig?

När jag va 10 år utsattes jag för sexuella övergrepp av min styvfar.
Idag är jag 40 år och har suddat ut den här texten minst 100 gånger.
Jag är 40 år och har fortfarande ångest varje dag.
Jag är 40 år och förstår fortfarande inte varför vuxenvärlden svek mig så fruktansvärt.
Jag är 40 år och har fortfarande sån ångest över att vara en ”dålig flicka” och att någon ska få reda på sanningen om hur de som skulle skyddat mig istället svek mig.
Jag är 40 år och fortfarande vilsen.

När jag va 10 år så skulle min mamma åka på hundutställning med min syster så jag och min yngre bror skulle sova över hos hans pappa (min styvfar).
Under kvällen satt han och spelade kort och drack öl hos en släkting som bodde i huset rakt över gården.
När klockan började bli sent så sa han åt mig att jag kunde ta med min bror ner till hans lägenhet och lägga honom i hans säng så skulle han bara spela klart och komma ner sen.
Jag gjorde som jag blev tillsagd.

Efter en stund låg jag och min bror i sängen och min styvfar kommer in och lägger sig emellan oss.

Han håller om min bror som redan sover.
Han är 5 år och det bästa jag vet!

Jag ligger på rygg och försöker somna men efter en liten stund så vänder han sig emot mig och säger att han saknat mig och kallar mig pappas flicka.

Han särar mina ben och för in sina fingrar i mitt underliv, han andas tungt och jag ligger som en stel pinne i sängen.
Jag känner en rädsla som gör att jag ställer mig upp och springer till toaletten.

Jag faller omgående ner på golvet i fosterställning och gråter tyst.
Jag är rädd för att gå ut dit igen.
Jag tänker att om jag inte går ut kanske han kommer o knackar så jag tar mod till mig och går ut.

Jag ställer mig i dörröppningen till hans sovrum och viskar tyst att jag går och lägger mig i min brors rum.

Han frågar om jag inte ska ligga hos honom igen men jag hinner inte svara innan jag småspringer in i min brors rum och stänger dörren.

Där inne ligger jag nu 10 år gammal, hela natten och tänker på vad jag gjort för fel.
Varför gjorde han så? Varför just jag? Vad hade jag gjort för att han skulle göra så på mig?
Jag grät och vill bara att mamma skulle komma.

Ingen kom.

På morgonen hörde jag hur han dukade upp frukost på bordet och jag vågade inte andas.
Jag lyssnade på varenda rörelse. Han ropade, frukost!
Jag tog täcket om mig och vågade mig ut.
Under hela frukosten satt jag och kollade på hans fingrar.

Jag höll tillbaka tårarna, tankarna for runt hela tiden.
Vi åkte till ett garage i närheten där hans bror fixade med bilar och jag satt på en sten utanför i kylan i timmar tills mamma kom.

När jag väl såg hennes bil hoppade jag in direkt och satte mig i baksätet.

Under hela resan hem ville jag bara gråta och skrika ut mina känslor och allt som hänt men jag va tyst.

Skammen tog över, skulle hon tro mig?

6 månader framöver präglades mitt liv av skam, magont, frånvaro från skolan mm.
En dag kunde jag inte hålla inne det längre och jag berättade för en jämnårig klasskompis.
Hon berättade för skolsköterskan som kallade in mig på sitt kontor.
Då kom allt ut och jag vet att jag grät förtvivlat för att hon sa att hon va tvungen att berätta för min mamma.

Jag lämnade hennes kontor i tårar och ännu mer ont i magen och jag vågade inte gå hem.

Senare på kvällen gick jag till slut hem och det enda jag minns va att mamma va hysteriskt och pratade med polisen i telefon.
Vad hade jag gjort!!

En stor karusell for igång och polisförhör stod på schemat.

Jag minns tydligt mitt första polisförhör.

Jag berättade allt i detalj, polisen va mycket snäll och sa att inget va mitt fel, jag fick kakor med choklad och för första gången på 6 månader så kändes det faktiskt som att klumpen i magen blev lite mindre.

Ett litet tag senare va jag hemma i lägenheten och min mamma låg i badet.

Hon ropade på mig och jag gick in och satte mig på toaletten jämte badet.
Hon sa ”Du får 500 kr om du säger till polisen att det va din pappa istället!! Säg till polisen att det va din ”riktiga” pappa och inte min styvfar.”

Nu blev klumpen större igen.
Varför ville hon att det skulle va min pappa? Varför skulle jag ljuga för polisen? Vad hade jag gjort fel? Hur skulle jag bete mig?

Nästa förhör kom och jag ändrade min historia.
Jag sa aldrig att det va min riktiga pappa men jag sa att det hänt mindre än vad som hade hänt.
Jag va 10 år och jag visste inte vilket ben jag skulle stå på.

Mamma sa alltid till mig att jag inte fick berätta något för min bror för att då skulle jag bara förstöra hans liv också.

Så jag teg, i 22 år teg jag och pratade inte med någon.

När domen kom blev han inte fälld i brist på bevis och jag minns att min mamma sa ”ja, är min inte dömd så har ju inget hänt.”

Det va just där och då som agget mot min mamma började växa.
Jag började stjäla, skolka, låta killarna i klassen tafsa på mig.

Jag blev den ”hemska” ungen.
En dag tog jag fram tabletter som jag svalde framför min mamma för att jag ville visa henne att jag ville avsluta mitt liv och jag va så arg på att hon bara stod och tittade på mig.
Efter en stund satte vi oss i bilen och åkte mot sjukhuset och jag minns att precis innan vi kom in så började hon gråta och sa ”Varför gör du såhär?”

Jag blev magpumpad och va hemma hos mamma efter 1 dygn.
Varje år åkte mamma på semester med mina syskon och jag fick aldrig följa med.

De va i Spanien och på Walt Disney land och jag va hos farmor och farfar i Sverige.

De firade jul och jag va aldrig med.

Jag kollade i deras familjealbum och ser då att ”han” är med på resor och julfirande, släktmiddagar m.m.

Han som va en pedofil och utsatt mig för övergrepp!

Han blev älskad men inte jag!

Jag va den stygga flickan som mamma alltid berättade för sina vänner och familj om alla hemska saker jag sa och gjort.

Hon hittade på saker som att jag försökt döda min lillebror och hotat henne med kniv med mera för att hon ville ha bort mig och hon skulle få sympati.

Jag blev placerad på HVB och mamma slutade besöka mig ganska snart.

Jag fick bara se bilder på hur lycklig familjen va utan mig.

Åren gick och jag har vid flera tillfällen försökt prata med mamma och min äldre syster om det men då ska jag bara vara tyst för att inte skapa bråk.
När jag va 32 år bröt jag kontakten med min ”familj” och har inte haft kontakt med mina syskon sedan dess.

Min mamma har jag träffat någon gång då och då men idag inser jag att jag bara mår dåligt av vår relation.

Jag är 40 år idag och lider fortfarande av ångest.

Jag vet idag att inget av detta är mitt fel och att det va vuxenvärlden som svek mig.

Jag får ofta frågan om jag inte har någon kontakt med min mamma idag och folk säger att, nä jag förstår det!

 

Men jag undrar ofta…

… om alla visste och om alla vet, varför gjorde ingen något?

 

Jag väntar inte på en ursäkt för det kommer inte att hjälpa.

Jag väntar på att jag själv någon gång ska kunna acceptera de vuxnas svek och acceptera att jag som så många andra barn som hamnar i klorna på vuxna kanske aldrig kommer att få bli hela.

 

//Anonym

---

Skriv under för en lagändring här!

---