Han frågade; vill du hålla i den? 

Jag och han hade pratat i några veckor innan vi träffades. 

Jag måste ha varit 11 år men mycket hände i mitt liv vid denna tid så jag kan till och med ha varit något år yngre. Han var nog närmare 50 år. 

 

Jag hade det trasigt hemma så jag pratade ofta med människor över internet. Vissa av dem var vänner från skolan men vissa var okända för mig. 

Vid den här tiden hade jag ett stort intresse för blåljusverksamheten, människor därinom var liksom hjältar för mig, jag kan bara anta att det berodde på att jag vid den tiden behövde människor att se upp till eftersom jag hade det svårt hemma. 

Han var blåljusfotograf och hade en egen hemsida där han publicerade spännande bilder och videos.

Jag blev förtrollad, här är någon som gillar blåljusverksamheten lika mycket som jag, tänkte jag. 

Jag addade honom på MSN. 

 

Jag kommer inte ihåg mycket av vad vi pratade om men bilder finns kvar i mitt huvud, främst kring gångerna då vi satte igång våra webbkameror och visade upp oss för varandra. 

Jag visste vid denna tiden att jag inte drogs till tjejer utan till killar. 

Han pratade på ett sätt som fick mig att känna tillit till honom, han berättade till exempel att han inte hade kunnat ”komma ut” med tanke på hans ålder och yrke. 

Vi båda var ”fast” i skammen det innebar att vara homosexuella, upplevde jag. 

 

Så en dag när mina föräldrar var iväg på sina arbeten och jag var ensam hemma och ledig från skolan så cyklade jag för att möta upp honom, vi hade bestämt träff nära där jag bodde. 

Han hade en polisradio i sin bil och den skulle jag få lyssna på. 

Jag var så förväntansfull. 

Givetvis tänkte jag då på våra webbkamerasessioner men inte på att vi skulle visa upp oss för varandra i det verkliga livet, det var ju något vi endast gjorde över MSN. 

 

Så jag parkerade min cykel nära hans bil. Jag hoppade in och satte mig i passagerarsätet. Han hade polisradion igång och jag fick höra mina ”hjältar” prata. 

Jag minns dock inte så mycket om vad vi pratade om men det var säkert kring hur han kom till att göra detta till ett yrke, dvs. att fota och filma blåljusmänniskornas arbete, hur det gick för mig i skolan, m.m. 

Sen kom frågan; vill du se den? ,

Jag blev paff över frågan och fick fjärilar i magen, jag kände direkt att detta var något förbjudet. Jag tänkte på mamma, hur besviken hon skulle bli om hon visste att jag satt i en gubbes bil. 

 

Jag vet inte vad jag svarade men jag var en väldigt skygg pojke så jag fnissade säkert jakande även om magkänslan sa till mig att springa därifrån. Efter några sekunder så var den där mitt framför mina ögon. 

Usch, fy. 

Han frågade; vill du hålla i den? 

Vid detta laget så var mitt sinne liksom förlamat och jag ville egentligen bara därifrån. Som den osäkra pojke jag var som alltid ville vara andra tillags och inte göra någon besviken (speciellt inte han som jag hade byggt upp ett förtroende för) så greppade jag tag i den. 

Han tog ett försiktigt grepp om min handled så att min hand förde hans lem upp och ned. 

Helt plötsligt så skriker en röst inom mig; spring, spring. jag tog snabbt bort min hand, öppnade dörren, sprang till min cykel och cyklade iväg. 

Han försökte inte hålla mig kvar, tack och lov. 

 

Nu när jag är i vuxen ålder så kan jag bara anta att denna situation tog ifrån mig min oskuldsfullhet då jag insåg att gamla gubbar tyckte om att vara med yngre pojkar och vid denna tiden så var pengar, cigaretter och påfyllning av kontantkortet till mobilen något som man annars inte hade stor tillgång till. 

Så jag började träffa män i utbyte mot dessa saker och även mot alkohol när jag blev gammal nog för att vilja börja dricka med mina vänner. 

Detta gjorde jag ofta fram tills att jag var omkring 18 år. 

 

Sara och Patrik säger ofta i konfrontationsfilmerna på Dumpen “Men tänker du inte på vad detta gör med ett barn?” 

Vad jag hade önskat att ni varit på plats när jag valde att sätta mig i en gubbes bil. Kanske hade jag då inte gång på gång blivit utnyttjad av män som i utbyte mot avsugningar och analsex överlämnade pengar, cigaretter och alkohol. 

Det kanske hade blivit så ändå men jag kan bara spekulera. 

 

Idag är mitt liv bra och jag har allt det jag som barn ville ha och lite till. Omständigheterna gjorde inte att jag ville försvinna från livet men jag kan så väl förstå att barn inte ser en annan utväg. 

Från oss överlevare och från de barn som ännu inte blivit bestulna på sin oskuldsfullhet vill jag rikta till er ett stort tack!

// Anonym

 

---

Skriv under för en lagändring här!

---