Ingen lyssnade

Övergreppet

Jag var 13 år och var aktiv i en förening. Vi skulle äntligen åka på ett läger med övernattning.

Hemma var det fylla och slagsmål på helgerna, så jag längtade.

 

Första dagen och natten var fantastisk.

Andra kvällen hände det.

 

En kille pressade ner mig i skogen när ingen såg, jag blev paralyserad av skräck och kunde inte göra något, han pressade ett ben över min hals så jag inte kunde andas och fick in kottar och pinnar i mitt underliv för att avsluta med hela handen.

Blodet rann ur mitt underliv, smärtan går inte att beskriva med ord.

Natten var evighetslång och jag grät i tystnad.

En av mina vänner såg att något var fel och frågade vad det var så jag berättade. Vännen trodde inte på mig. ”Han skulle aldrig, jag har känt honom hela livet”. Det gjorde mig ännu mer äcklad av mig själv.

 

När jag äntligen kom hem bröt jag ihop och berättade för min mamma. Mamma skällde ut mig, hon förklarade att jag var äcklig och att jag aldrig fick prata om det, för tänk om det kom ut på byn, då skulle mammas rykte påverkas. Jag sa att min kompis inte hade trott på mig ändå, vilket gjorde mamma arg.

Arg för att jag hade pratat med någon.

Så mamma tog det i egna händer och ringde runt för att berätta jag hade psykiska problem och de skulle hålla sina barn borta från mig.

 

Där var jag.

Ensam.

Äcklig.

Smärta.

Lämnad med all skam.

 

Min mamma berättade att hon skulle vara snäll och låta mig vara hemma en vecka från skolan, men säga att jag var väldigt förkyld. Eftersom jag varit så dum och blivit utsatt för detta äckliga fick jag en vattendunk, vattenkokare och soppor på påse att äta under veckan. Jag fick med nöd och näppe gå på toaletten men i övrigt inte kommunicera med någon.

 

Efter övergreppet

En vecka senare fick jag gå till skolan.

Killen gick i samma klass som mig och hade börjat skryta om vad han hade gjort, hur jag hade bett honom om allt detta trots att jag var tillsammans med hans bästa kompis. Jag blev dumpad och kallad hora under resterande tid av högstadiet.

Vännerna försvann.

Jag var ensam.

 

Lärarna märkte något var fel och kopplade in skolans psykolog. Jag fick gå dit oväntat en dag och kunde inte riktigt öppna mig, inte första mötet. När mamma fick reda på detta blev det kaos hemma. Jag fick utstå både fysisk och psykisk misshandel. Mamma lyckades dessutom få skolan att tro att allt är toppen hemma och att jag vägrade gå till psykolog mer.

Tillbaka till ruta ett.

 

Under åren flaggade jag till skolan flera gånger och soc blev inkopplad några gånger. Min mamma manipulerade alltid de vuxna och jag hittade på. Jag inbillade mig saker. Jag hade problem med min livliga fantasi. Aldrig lyssnade någon vuxen på mig utan jag fick hela tiden ta skulden på mig.

 

När jag började gymnasiet blev det en nystart. Människor som inte kände mig och jag fick bygga upp en ny identitet. I samband med gymnasiet och att jag fyllde 16 år så blev jag utsparkad hemifrån. Jag bodde i en städskrubb under trappan hos mamma, utan fönster, precis som Harry Potter. Trots det behövde mamma utrymmet för att kunna ställa in sin dammsugare. Jag hade nyligen börjat träffa en kille och flyttade in till hans föräldrar. Inte heller här reagerade någon vuxen i min omgivning.

 

Idag är jag 35 år. Det här lever med mig. Under lång tid kunde jag inte prata om det. Men vet ni vad? Nu vet jag att det inte var mitt fel. Jag är stark och har lyckats bra i livet.

 

Det jag funderar på är vart alla vuxna var? Hur kan det gång på gång viftas bort och ingen lyssnar på mig? Även om jag är ett barn borde upprepade rop på hjälp vara en signal. Vuxna måste bli bättre på att våga tro på sin magkänsla och kliva in i situationer som kan vara obekväma.

 

Sjukvården

Jag är kroniskt sjuk och har gjort mängder med besök i sjukvården, sjukvårdsbesöken började innan jag fyllde 18 år och kommer pågå livet ut. Jag trodde sjukvården var en plats där du blir omhändertagen och lyssnad på, men det är platsen där jag fått det värsta bemötandet. Det är enbart i dessa enstaka situationer som minnen från övergrepp triggas, annars påverkar det inte livet.

Ibland har jag varit tvungen att göra undersökningar som innebär att det påminner om övergreppet. Där jag måste ligga helt stilla för prov från ryggen och om jag rör på mig måste de hålla fast mig eller gastroskopi. Trots att jag öppnat upp och varit ärlig om mina känslor är bemötandet om och om igen under all kritik.

Jag har bett om att få en lugnande tablett för att kunna prova gå till gynikologen och ta ett cellprov. “Det går så fort att ta det, så det är inte något vi delar ut, alla andra klarar då av det”.

 

Jag hade extrema magproblem och skulle göra en gastroskopi. Jag berättade om sexuella övergrepp och att jag behöver sova för den undersökningen.
“Då får du skylla dig själv, det är extremt lång kö för det och du hamnar sist i kön. Det är ditt eget val”.

 

I samband med att de ville undersöka urinröret sa jag att det går inte, då behöver jag mycket lugnande. Det är för jobbigt.

“Jaha, då kan vi inte hjälpa dig, för något sånt jobbar vi inte med, här har då alla andra klarat av det utan problem”.

Jag har gått till psykolog som gjort en utredning vilken landade i att enbart i dessa pressade situationer så triggas mina minnen. Sjukvården behöver möta upp mitt behov då det handlar om enstaka gånger om året, om ens det. Sjukvården struntar i det.

 

Jag har kommentarer i journalen som att:
“På grund av patientens eget krav om sedering inför gastro kommer väntetiden bli lång. Undertecknad avsäger sig allt ansvar då undertecknad önskade att undersökning skulle ske skyndsamt på grund av stor problematik och risk för patienten”

Jag fick slutligen sövas för min gastro. Första gången gick det bra och de fann ett blödande magsår som alltså tog fem månader längre att upptäcka på grund av mina krav. De ville göra undersökningen samma vecka, men då utan narkos. Andra gången var det kaos. Jag ville inte ha munstycket i munnen när jag somnade och hade varit tydlig med detta. Framför mig stod en kvinna och SKREK åt mig innan jag somnade och försökte bända upp min mun och pressa in det, tills narkospersonalen klev in och sa ifrån. När jag vaknade bad de om ursäkt och det här blev ett ärende för chefen. Jag fick ett “beklagar din upplevelse” tillbaka.

 

Innan jag ens vågade bli gravid kämpade jag ett par år för att vara beviljad kejsarsnitt på papper. När jag blev gravid var jag lovad extra stöd och snabba insatser. Det kom aldrig. Istället skrattade den manliga gynekologen till mig och sa att beslut kan ändras så jag skulle inte tro jag var beviljad ett kejsarsnitt. Sedan kollade han mig i ögonen och sa:
“Det är dags att du slutar tycka så synd om dig själv och tar kontroll över din kropp. Det gör du genom att föda vaginalt”. Jag ville ha ett barn och då kan vi kanske låta bli att skapa mer trauman.

Innan jag blev beviljad kejsarsnitt igen, i v 35, hann jag gå in i en djup depression och var sjukskriven för det från v 10. Jag fick gå på samtal hos Aurora barnmorskor som skulle övertala mig att föda “naturligt”. De sa att det är mitt fel om barnet får cancer, MS och allergier då risken ökar enormt vid kejsarsnitt. (Det ökar marginellt med risk för allergi).

Jag skulle kunna fortsätta och fortsätta. Sjukvården har inte kunskap eller vilja att bemöta personer med trauma. Jag har pratat med flera chefer som beklagat och håller med, sedan händer inget mer.

 

Jag är så stark att jag kan prata om det och berätta om mina behov. Sjukvården behöver kunna möta upp och inte hänvisa till “alla andra”. Jag är inte “alla andra” efter sexuella övergrepp, återkommande våld och psykisk misshandel i hemmet där ingen vuxen ingrep.

/Anonym

**********************************************************************