Sols Krönika

Jag har fått höra att jag är modig som delar min historia, i själva verket så känner jag mig inte särskilt modig.

Jag gör bara det jag känner att jag måste för att på ett sätt ta tillbaka det andra stal av mig.

Att jag blev utsatt under väldigt många år har inte mina förövare tvingats ta ansvar över, det var ett ytterst fåtal av mina förövare som blev dömda. Främst berodde det på skammen jag kände, under många år hade jag svårt att förstå att det var dom som gjorde fel, jag kände mig äcklig, smutsig och förbrukad. 

Hur skulle jag då kunna anmäla de som utsatte mig? Det var ju mitt fel, inte deras. Vad som hade hänt mig skulle följa mig i graven, ingen skulle få veta för hur skulle någon som fick veta kunna se på mig på samma sätt igen? 

För några år sedan började jag att öppna upp mig. 

Jag var livrädd. 

Jag började i det lilla, med de människor som stod mig allra närmast, sedan var jag med anonymt i en podcast och efter det blev det både tv och annan media men under påhittat namn, fortfarande lite skam, ingen skulle kunna googla mig och se vad jag varit med om och därför ville jag inte gå ut med vad jag heter. 

Nu är jag krönikör hos Dumpen, under mitt riktiga namn. 

Men modig? 

Inte då. 

Jag skriver för att någonting inuti mig säger att jag måste. 

Min historia är för viktig för att inte nå ut. 

Jag går ut med min historia till stor del för att få upprättelse åt ”Lilla Sol”, den flickan inom mig som trodde att hon var fel, jag vill berätta vad som hänt mig och lägga skulden hos de som utsatte mig. Även om jag inte kan tvinga just de männen att ta sitt ansvar så kan jag vara en del av debatten och kanske få en annan möjlig förövare att tänka en gång extra innan den begår övergrepp. 

Jag skriver även för att visa att det kan hända vem som helst, det finns ingen mall att placera in vare sig offer eller förövare i. 

En anledning till att skriva är för att hjälpa andra genom att visa att det finns en väg ut och att det går att läka. 

Ofta när jag pratar om mig själv och min bakgrund så har det varit som att jag berättat om någon annan, en film jag sett eller en bok jag läst. Jag har haft svårt att förstå att de minnesbilder jag har faktiskt är från saker som hänt mig. Genom den traumabehandling jag går igenom just nu har jag fått lättare att knyta an till mina minnen, för att enda sättet att läka är att gå igenom det igen. Jag har gråtit och varit både ledsen och arg över vad jag blivit utsatt för, och det är helt naturligt för det är verkligen hemska saker. Det är också en anledning att skriva, att jag får återuppleva och bearbeta mina minnen än en gång.

Om det inte hjälper någon annan så hjälper det åtminstone mig själv. 

Tack för att just du som läser väljer att ta del av mina ord.

//Sol

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!