Han var min ”bästa” vän.

Hej.

Efter att ha läst massor av berättelser här så har jag nu tagit modet till mig att skriva om min egen upplevelse.

Allt hade sin början när jag gick i första klass, jag hade varit lite utanför under förskoleklass vilket betydde att jag blev jätteglad när en av dom mer populära killarna i min klass ville vara min bästa vän.

Till en början var det ju normalt, man satt bredvid varandra i klassrummet, följde med hem och lekte med varandras leksaker eller spelade tv-spel, som man gjorde på den tiden.

Men sen en dag började det.

Vi var ensamma hemma hos honom för att hans mamma av någon anledning var iväg, jag kommer inte ihåg varför.

Men han började prata om saker som jag då inte förstod alls.

Enligt honom var det nåt häftigt och coolt, som skulle göra mig lika populär som han. Just då visste jag ju inte vilka konsekvenser detta skulle få, men någonting inom mig tyckte det var jättefel, hela den stunden, när jag var tvungen att stå på knä framför honom, eller när jag var tvungen att ta av mig byxorna och följa med till hans säng.

Efter allt var klart fick jag veta att detta var en jättehemlis och att jag absolut inte skulle berätta för någon vuxen om jag inte ville att han skulle bli arg på mig. Sen fortsatte det, överallt när chansen fanns så var jag tvungen att göra som han sa, annars skulle han berätta för andra. Jag vet inte varför, men när vi började 3:an så var han inte intresserad av det och det slutade, men då var ju skadan redan skedd.

Jag fick en konstant känsla av att någonting var fel på mig, att jag var smutsig på något sätt och att det var därför som alla andra inte ville vara kompis med mig, som att dom visste vad som hade hänt, som att det var fel på mig, jag hade ju låtit det hända.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar om nån av mina upplevelser så även om dom alltid har stöttat mig så har jag djupt nere vissa problem att lita på dom, såklart är detta helt mitt eget fel, det är svårt att hjälpa ditt barn när dom inte berättar om vad som hänt och bara gömmer det.

Alla dessa känslor och mentala problem gjorde att jag under en längre tid var på internet på olika webchatter, allting för att få den uppmärksamheten jag saknade och där träffade man ju redan på den tiden alla möjliga sorters människor som en kille i dom yngre tonåren inte hade en aning om innan.

Jag blev lurad och utnyttjad av människor på alla möjliga sätt, men på något sätt tyckte jag att det var rätt så, det var ju det enda jag var bra för, att ge njutning till dom som ville ha det av mig, vad jag än gjorde och detta fortsatta alldeles för länge.

 

Men för att ge detta ett litet lyckligare slut så har jag lyckats ta mig ut ur den delen av mitt liv, mår illa när jag tänker på allt som jag blev utsatt för under den tiden, jag har fortfarande svårigheter med ångest, problem med närkontakt och vissa svårigheter med att lita på folk. Vad angår alla som gjort min uppväxt så jobbig som den blev så orkar jag inte längre tänka på det. Dom är inte bra människor, men jag blir inte en bättre eller mer hel person genom att tänka på det, dom kommer få leva med sina val på sitt samvete, oavsett om det påverkar dom eller inte.

 

//Anonym

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

SWISH 123 250 22 84