Önskar jag kunde lärt mig konsten att bli våldtagen utan trauma.

Hej.

Jag är över 50 år och även om livet varit långt så känns ändå övergrepp och kränkningar så nära i tid.

Jag vet ju inte vem eller hur jag hade varit eller hur mitt liv blivit utan övergreppen men ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag att det jag upplevde som barn och tonåring har påverkat mig oerhört mycket och att det finns saker som aldrig går att reparera.

Jag behöver inte gå inte på detaljer, vi vet ju alla “hur det går till” men det var jobbigt för mig att leva med skammen att bli utsatt av flera olika män vid olika tillfällen och helt skilda situationer.

Jag kan se idag att det fanns ett samband så tillvida att jag var ett skyddslöst offer, hade en trasig, dysfunktionell familj där ingen skyddade mig och jag själv interagerade med andra på ett gränslöst och utlämnande vis.

Det fanns inga föräldrar som kom och hämtade mig om jag stannade ute halva natten, och jag hängde mest med killar som var mycket äldre än mig (dessa vänner var dock aldrig några förövare).

De i min egen ålder levde så annorlunda liv med middag, läxor och fritidsaktiviteter. Jag ville vara med dem som var som jag, som förstod att det var meningslöst att plugga, som inte ville något annat än att flumma runt bland människor som var som en själv och ha så lite som möjligt att göra med “de andra”, de “vanliga”.

Det avslöjade min utsatthet, att jag var ett lätt offer.

Min styvpappa utsatte mig för grova övergrepp hemma under fem års tid.

I tonåren var det både jämngamla och äldre som passade på när tillfälle gavs.

Gärna när jag började känna mig lite trygg och vågade koppla av.

Under ca 13 år levde jag sen ett helt normalt liv med barn och man, men så blev jag utsatt för ett grovt brott som bland annat innebar att jag blev frihetsberövad och våldtagen. Det var som att allt kom ikapp mig.

Jag var inlagd på sjukhus först och tänkte väl att jag skulle bli frisk igen, att jag hade fått en svår krisreaktion som skulle gå över någon gång.

Det blev inte som jag hade trott och något år efter händelsen var jag hemlös och ytterligare något år senare var jag sprutnarkoman och var nära att dö på grund av  det.

Jag förlorade så mycket, mina barn, mitt hem och mitt arbete.

De senaste 20 åren har bestått av att återhämta mig. De åren har självklart inte heller passerat smärtfritt och det har uppstått nya trauman, dock av annan karaktär än sexuellt våld men stressen och den ständiga kris-beredskapen har berövat mig och mina barn så obeskrivligt mycket.

Vad ska man säga?

Hoppas ni som tyckte det var gött att kränka mig med era äckliga kroppsdelar känner att det var värt det. Både på individnivå, att förstöra mitt och även delvis mina barns liv och på samhällsnivå med de enorma kostnader som min vård och pågående rehabilitering kostar oss allihop.

Jag kan ju önska att jag bara vande mig och lärde mig konsten att bli våldtagen utan trauma och efterföljande PTSD, ångest, självmordstankar, tvångssyndrom, självskadebeteende, extrema sömnproblem och kognitiva störningar för att nämna något, men jag har inte varit rätt rustad för att klara av sexuellt våld särskilt bra.

Jag har helt enkelt mått dåligt av det och jag menar att jag idag mår sämre av det som hände mig som barn och tonåring än jag gjorde då, medan det pågick.

Jag kan också säga utan minsta tvekan att om jag fick välja mellan att leva åtta år till och sen dö eller börja leva om mitt liv från åtta års ålder och leva till minst 80 år, skulle jag aldrig tveka.

Att vara barn och ung är det absolut värsta tänkbara för mig! Många skulle bli oerhört förvånade om de visste det här om mig för jag arbetar med att stötta människor och jag föreläser och arbetar intressepolitiskt och får alltid höra att jag är så stark, så positiv och så glad.

Och jag är allt det där – också!

Jag är ödmjuk inför den livsglädje och kärlek till människor som jag har och jag möter ju hela tiden människor som inte hittat den, inte än i varje fall, och jag vill av hela mitt hjärta att alla som sörjer ska få den möjligheten som jag har fått, att få vakna lycklig och somna tacksam.

Men det är inte tack vare samhället, vården och socialtjänsten som jag lever ett bra liv. Det är TROTS vården och samhällets så kallade skyddsnät som jag ens lever. Glädjen kommer från mötena med mina medmänniskor och från min relation med Jesus. Att följa Dumpens arbete och kunna skänka en liten slant då och då är viktigt för mig. Jag önskar jag kunde göra mer.

Tack Sara och Patrik och ert helt fantastiska team! Tack för att ni står upp för barnen och för oss allihop som blivit utsatta! Tack för att ni tar ställning i aktiv handling för att visa att det är fel att varken lagen eller vi andra vuxna har rätt att skydda våra barn utan förövarens integritet går före barnens behov av människovärde.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA