Förövarnas nyheter, barnens tystnad

Så här sitter vi återigen, översköljda av de svarta rubrikernas bombardemang om förövarnas förehavanden och upplevda kränkningar. I detta virrvarr av falska anklagelser och svek, kastas offren åt sidan som kollaterala skador i det verbala kriget. 

Vid skyttegravarnas utkanter står barnen, förbisedda och bortglömda. Återigen har fokus flyttats bort från dem, deras lidande och överlevnad för att istället belysa förövarnas gärningar. 

Varför tillåter vi detta? Varför är det så svårt att se världen genom barnens ögon? Var finns barnen, våra mest sårbara, när tidningssidorna fylls av rubriker om förövare och deras rättigheter? 

Att lyfta barnens röst och kräva att deras perspektiv beaktas möter motstånd. På något sätt har de hamnat längst ner på trappan av prioriteringar, efter män, kvinnor och sist barnen. Kvinnokampen har pågått i många år, men vem kämpar egentligen för barnen? Är det rimligt att de små tvingas ut på gatorna med plakat i händerna på stadens torg? Kan vi förvänta oss att de ska organisera sig i en egen rörelse likt MeToo för att bli sedda och hörda? 

Nej, det är vi vuxna som måste ställa oss framför barnen, gasta och skrika. Barnen är utsatta, oskyldiga och har rätt till sin barndom. Vi vuxna är ansvariga för att skydda dem och ge dem upprättelse.

Genom att belysa problemet med sexuella predatorer som lurar på våra barn har Dumpen skapat kontrovers. Ändå gapar man främst om rättsstater, förövare som begår självmord, pressetik och förtal. Men fortfarande viskar man inte ens om barnen. Synliggörandet av hur många vuxna som vill begå vedervärdiga handlingar mot barn borde väcka uppmärksamhet om att vem som helst kan vara en förövare. Det står inte tatuerat i pannan. Det kan vara din granne, din arbetskamrat, din barnvakt eller din livskamrat. Varför pratar vi inte istället om hur vi upptäcker förövare i våra barns närhet? Varför är vi inte rädda för vad som vi nu ser, helt öppet, lurar runt våra barn? 

Nej, istället fokuserar man på icke maskerade videos, att denna gång var det inga riktiga barn, förövarna som tvingas ta konsekvenser, kostnaden för vård för förövarna och hur ett avslöjande kan påverka dem till den grad att de begår självmord. Vuxna personer som väljer varje textrad, varje bild och varje video de tror sig skicka till ett barn. Det är dem det är ”synd om” och de som förtjänar tidningsrubriker som uppmärksammar deras påstådda kränkning. 

Ingen pratar i pressen om barns grundläggande rättigheter att inte kontaktas av vuxna i sexuellt syfte, barns rätt att slippa se könsbilder i sina mobiler… eller framförallt barns rätt att inte våldtas av vuxna och tystas med skammen.

På något oförståeligt sätt missar man om och om igen att förövarna är personer som vill våldta och kanske redan har våldtagit barn. 

Smaka på de orden lite…

Vill våldta, eller har våldtagit barn.

Läs sedan rubrikerna igen.