Vet inte ens riktigt vad jag ska skriva men har tänkt ett tag och just nu känner jag väl att jag kanske kan skriva något.
Jag är ju vuxen nu och jag har väl egentligen kommit vidare, är pappa till några underbara barn och kanske är det därför jag skriver nu.
För någonstans är jag fortfarande trasig, även om jag gått vidare.
Och arg.
Jag kommer nog alltid ha problem att lita på vuxna, att släppa in någon helt, men det är ok, jag känner mig själv nu.
Men de där gångerna när mina barn frågar mig saker, undrar hur det var när jag var liten, vad jag lekte och sånt.
Då har jag inget svar.
Jag minns inte så mycket, det mesta är borta.
Det lilla jag minns är med dig.
Därför hatar jag dig.
Därför är jag fortfarande arg 30 år senare.
Det påminner mig om det du förstörde det du tog.
Du tog min barndom och nu när jag har egna barn, när jag borde kunna berätta om roliga saker jag gjort och lekar jag lekt så har jag inget. I så många år var jag förstörd och trasig, det var så nära jag tog livet av mig.
Men jag tog hjälp istället och jag mår bra nu, jag tänker inte på dig längre, för det mesta.
Vi har det bra, mina barn och jag.
Men kanske läser du det här, kanske läser någon annan som dig det här och fattar vad det är ni gör med oss.
Med Barn.
Kanske söker ni hjälp istället.
Det tog lång tid skriva och jag tappade väl humöret en stund lite och känns jävligt jobbigt nu när jag skrivit det men jag vill ändå skicka det efter att ha funderat en stund. Men vet inte om det är för långt, för kort, eller om något fattas eller vad ni tänker. Det är ganska sent just nu när jag skrivit klart så jag skickar och ser väl om ni svarar.
Tack igen för det ni gör.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Jag vet hur det känns, min morbror var GM och det var innan tiden då barnen lärde sig det inte var normalt. Han är död nu, men vreden och saktmodet sitter kvar, det påverkar mig även idag, men ingen vet, ingen kan känna eller tänka som jag gör. Ingen vet hur dåligt jag mår varje dag. Jag önskar jag kunde ta ett piller och glömma bord dom 5 åren som barn. Men tyvärr går det inte.
Tack för kommentaren, hoppas du ändå har bra dagar trots allt dåligt som hänt
All kärlek till dig!! Fyfan alltså….. vet inte vad jag ska skriva ;( Massa kärlek till dig!!!! KRAM Johanna
Det var fint att läsa, så tack så mycket
❤️
Tack så mycket för omtanken
Fy FN jag mår bara illa om va du har varit med om all styrka till dig o kramar I massor
Tusen tack, betyder mycket
Känslan av att vara trasig sitter i, hårt. Jag vet allvarligt talat inte om det någonsin går över. Det handlar nog mest om, precis som du säger, att lära känna sig själv och agera därefter. En terapeut jag en gång hade sa att det trauma övergrepp i barndomen ger får kopplingarna i hjärnan att bli fel. Vad som egentligen borde vara lätt och naturligt, speciellt beträffande sociala situationer, blir svårt. Jag vet vilken vetenskaplig grund detta påstående hade men på mig passar det in iallafall, och att få höra det var lite av en ögonöppnare.
Det kanske är en klen tröst, men du ska veta att du inte är ensam!
Tack för kommentaren, fint att läsa.
Du är inte heller ensam!
❤️❤️❤️
Tack för omtanken, betyder mycket.