Det var ju bara online…

Jag var 12 och livet skulle precis börja, jag skulle leka med mina vänner, bli kär i nån pojke och göra misstag. Mitt stora bekymmer skulle vara ifall jag kunde få tag på conversen med USAs flagga på innan skolstart eller om killen jag frågade chans på skulle säga ja.

Men jag var ensam, inte ensam på det viset att jag inte hade föräldrar.

Vi var Mamma, Pappa och barn.

Jag var i stort sett ett ensambarn, mina halvsyskon hade redan flyttat hemifrån sen länge.

Ensam på det vis att jag fick klara mig själv, sa aldrig något till någon stort som smått, berättade inte ens när jag fick mens utan höll det hemligt i månader.

Jag fick en ny mobil och skaffade kik som alla andra i klassen.

”Hej finis, hur mår du idag hjärtat?”

– Dåligt, pappa är arg på mig.

”Men lilla hjärtat då! Jag finns här för dig lilla gumman”

”Hur gammal är du?”

– 12 du då?

”45, hoppas det är okej.”

– Mm visst.

Ingen hade någonsin talat så till mig, vi pratar inte känslor i min familj så länge det inte handlar om ilska.

I min familj skriker pappa på alla tills nån bryter ihop.  (”Nån” vi alla vet att det var jag, barnet)

Tårarna rann tills jag inte hade några tårar kvar men HAN såg mig.

”Jag har en son i din ålder, och en hund vill du se?”

Jag postade mitt kiknamn på en hemsida tillsammans med min ålder, jag var alltid ärlig med min ålder.

”Tjej 12, har tråkigt skriv”

Pling, pling,pling,pling. En vanlig dag kunde jag få 200 nya meddelanden.

200 män som sett mitt namn och ålder och ändå hört av sig.

Män från hela världen.

Dickpic på dickpic från djurövergrepp till våldtäkter, allt, jag har nog fan sett allt.

Från lärare till pensionärer, män som åt sin egen sperma, drack sitt eget kiss, begick övergrepp på sina hundar.

” Jag är idrottslärare, jag älskar när de små flickorna sitter i mitt knä, då blir jag hård”.

Jag skäms så att jag inte kunde rädda de barn jag ofrivilligt sett.

Porrberoendet kom som ett brev på posten.

”Jag vill ta en kniv och göra ett hål i din mage och använda dig”

”Jag besökte din pappa på jobbet häromdagen, jag har också din adress och vet precis allt om dig”

”Du har så fin kropp vännen, får jag se lite mer…”

Jag har nog också skickat precis allt, naknare än naket det ena mer utelämnande än det andra.

När det var som värst hade jag bara en hög bilder i mobilen som jag skickade iväg så fort någon bad om det.

Jag gick in på Omegle och chatroulette och videochattade med främlingar, främlingar som visste hur gammal jag var.

Skypade med män jag ”kände”, isolerade mig mer på mitt rum.

12, 13, 14, 15.

3-4 år.

Ensam.

En hemlighet så stor att den borde knäckt mig.

14 år möter en ett år äldre kille i skogen, han tar på mig och lägger snoppen så nära penetration han kan tills jag stoppar.

Hoppar in i min första bil, en avsugning på en äldre kille, 17 år. Jag ville.

Hoppar in i nästa bil, han (18) kör snabbt och jag är rädd. Ingenting händer.

 

Nu är jag 22 år, skammen äter mig inifrån.

Det knäckte mig.

Det var ju bara online, jag är inte värd att må dåligt över det. Jag har mött en vägg, jag kommer inte längre. Jag har inga känslor kvar. Känner mig helt tom.

Gråter aldrig.

Skadar mig själv för att känna något.

Hämndlysten, googlar de namn jag kommer ihåg, de ser helt jävla opåverkade ut. Hur fan är det rättvist?! Jag bryter här och dom äter middag med vänner.

Rädslan för att någon dag möta dom i verkligheten kan få mig att skaka vilken dag som helst.

Ytterst få dagar vill jag bara ställa mig utanför deras jobb och se minen när de ser mig.

Rädslan över vart mina bilder är idag.

Sorgen, sorgen över att känna mig som 12, sorgen över att jag kryper ihop när min sambo tar på mig och att jag gungar mig till sömns på kvällarna.

Sorgen att jag inte fick vara barn.

Sorgen att jag inte vet vad kärlek är och inte kan besvara min sambos kärlek med mer än ilska och frustration.

– Kväv mig, jag går igång på det, slå mig. Jag vill ha det så.

Det skulle aldrig falla honom in.

Triggern jag får när jag ser en lycklig familj som älskar varandra.

Frustrationen över att ingen såg mig, ingen såg den lilla tjejen med koncentrationssvårigheter.

Redan i femte klass berättade lärarna om mina koncentrationssvårigheter men ingenting gjordes.

Den lilla ”mogna” tjejen fylld med oro och sömnsvårigheter som egentligen bara ville ha en lång kram och få gråta ut i en trygg vuxens famn.

Den nu vuxna 22 åringen med samma längtan och förtvivlan.

Jag har varit vuxen sen jag var liten och ändå är jag fortfarande liten innerst inne.

Jag skriver för att få ut mina känslor.

I dig as deep in my soul as I can and feel nothing. The nothingness is so empty that the void is filled with nothing. Sometimes I laugh, like a real belly aching laugh and sometimes I need to fake a reaction because I can not find a real emotion. I never cry, we didn’t cry in my family. I didn’t cry when I slammed a door on my finger as a child, I laughed. Now I crack a joke that leaves my surroundings with a belly aching laugh while I bury my trauma a little deeper. Laughing is painful, laughing is my release.

 

Tack för att du läst hit. Tack för att du tog dig tiden att läsa. Tack för att du lyssnar. / Den lilla tjejen i mig.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA