Nicole – Ett påkommet rovdjur

Författare: Nicole Blomgren

Att det finns vuxna som vill göra barn illa är ett av de där adjektiven som inte borde finnas. Det är något man pratar om, men som alltid har känts lite dystopiskt i min värld.

Inte för att jag inte är medveten om att det förekommer, eller för att jag vill blunda och agera som en struts genom att trycka ner mitt huvud i klibbig och blöt sand.

Nej, det är för att när jag ser missnöjet i min systerdotters söta ansikte när jag inte frågar henne ”är du min kärlek?” och hon svarar med ett enkelt ”Mmm”, nickande när vi ses, undrar jag hur en vuxen människa, för sin egen njutnings skull, kan tycka sig ha den omänskliga rätten att blåsa ut det ljus som omger ett barn. Det ljus som gör barnet till just ett barn.

När förövaren finns i din närhet, inte i din omedelbara närhet, men några hus bort, blir det ännu svårare att greppa och förstå. Du omges av skuld för att du inte sa något, fastän du inte hade en aning.

En till synes anonym granne som du aldrig har hälsat på, men vet att han har söta glada barn som brukar cykla på gatan utanför vårt köksfönster, har blivit konfronterad av Patrik och Sara. Han mumlar ganska hjärndött att han ska göra en motanmälan, och att det faktiskt inte är han som vill träffa ett barn för att ha sex.

Då är nog den enda trösten att barnet är fiktivt, och att det är Sara och Patrik som möter upp honom för att konfrontera honom, istället för att hans perversa fantasier om hur han förstör ett barns liv blir verklighet.

Min gata har alltid känts trygg, för det är dit jag har återvänt när jag behövt slicka mina sår. Det är något jag har förknippat med kärleken till mina föräldrar, doften från tändvätska och grillkol, och stora sammankomster.

Nu känns den äcklig och otrygg, som ett smutsigt golv i en simhall.

Varje gång ett barn rör sig ner mot den nedre delen av gatan där gäddan bor, vill jag instinktivt skicka iväg dem, även om jag vet att gäddan inte kommer springa ut, greppa tag i det närmaste barnet och dra in det i sin mörka håla av fördärv och olagliga perversa fantasier om barn. Min mammainstinkt kickar in.

Maktlösheten gör mig galen. Polisen kommer aldrig att göra något, och eftersom gäddan har parkerat sitt arsle här för att göra något slags statement kommer han inte att röra på sig. Jag ber varje dag att han flyttar, bara för att barn ska kunna vara just barn och leka fritt och kunna precis som mig känna den tryggheten precis som jag gör. ”Hem, dit kan jag komma och slicka mina sår oavsett hur stora misstag jag gör” utan att behöva vara rädd för gäddan som lurar i vassen.

Den här gäddan skiljer inte från alla andra gäddor som vill våldföra sig på barn. De har samma retorik, samma dåliga ursäkter och bortförklaringar om att ha blivit hackade och att det inte är den på bilderna men det som äcklar mig allra mest är det där skenet som lyser över dem som en neonskylt.

Det där skenet som säger att ”jag är inte ledsen för att jag är ett rovdjur. Jag är ledsen för att jag blev påkommen”