“Jag hoppas du vet vad ger dig in på.” “Forskningen säger att…” “Det går inte att separera dig från Dumpen.” “Stigmatisering…” “Det går att bli behandlad” “Sara sa…” “Patrik gjorde”
Jag tror att jag har hört allt, läst allt, navigerat mig genom mina inkorgar, gråtit, funderat, desperat sökt efter bekräftelse och ryggdunkar från alla håll där jag fick dem och där jag trodde jag skulle få dom men blev istället ännu ett namn på någons milslånga lista av blockerade användare.
“Vi kan vara vänner fast att vi inte tycker lika?” Jag tror att min röst i hårda kalla pixlar lät precis lika sprucken som den skulle ha gjort över telefonen.
Samtidigt tror jag inte att inlägget som jag skrev där jag uppmanade folk att ta bort mig som vän på Facebook om mitt inträde i Dumpen skapar olustkänslor gjorde det bättre.
Oavsett hur mycket jag tjatade om Dumpens fina sidor, hur Sara Nilsson med all sin urkraft fick mig att vilja välta bord och sova utanför riksdagen för barnens skull.
Inte heller när jag försökte förklara hur jag hade bestämt mig att använda min röst för att ge upprättelse åt funktionsnedsatta barn när jag under mina eftermiddags promenader i skogen, 2017 när jag lyssnade till på Patrik Sjöbergs bok “Det du inte såg” och kände mig så sedd och lyssnad på.
Patrik blev liksom en vän där i mina hörlurar när jag haltade runt i skogen och försökte värja mig för potentiella huggormar och ilskna björnar fast han är allt jag aldrig kommer kunna relatera eller vara – man, 58 år, världsmästare i höjdhopp och ibland skäggig, fattade precis hur jag kände mig den där dagen i mitt flickrum framför webbkameran för 17 år sedan.
Just den dagen bestämde jag mig som kvinna med halvtaskig kondis och en gångstil som påminner om blöt fyllan efter Spy Bar med cheeseburgaren på tröjan klockan halv 5 på morgonen att jag skulle bli någons Patrik Sjöberg. Få någon att känna sig hörd, sedd och inspirerad – speciellt en 9-åring som tror att ett övergrepp via MSN är en dödsdom.
Jag skiter högaktningsfullt i tidningsartiklar om vad polisen i Mora uttalar sig om eller podcasts som säger att jag har helt fel.
Om det här är helt fel vill jag fan inte ha rätt – idag imorgon eller någonsin.
Glöm aldrig heller att det inte är slumpen som gör att du hamnar på Dumpen.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
SWISH 123 250 22 84
Håller med dig, Dumpen är det bästa som har hänt för alla de utsatta som äntligen blir synliggjorda och får en möjlighet till upprättelse. Att deras röster blir hörda, att fokus är på dem i första hand och inte förövarna.
Att hamna på Dumpen = Poetisk Rättvisa 🙂
Du är en meningsfull och viktig människa. Din insats och uppoffran är värdig.
Vet inte vem du är eller vad sysslat med tidigare. Men frågan är vem som bryr sig vad digitala vänner tycker? Sånt skiter jag själv högaktningsfullt i