Hej!
Jag är 48 år och min historia är något som jag aldrig tidigare har berättat för någon.
Inte ens min fru sedan 28 år tillbaks.
Tar emot något alldeles fruktansvärt och tror detta kan hjälpa att skriva om.
Jag ska försöka återge så gott det går och mycket orkar jag inte med att ta upp.
När jag var ca 5 år och fram till ca 8 så fick jag varje sommar tillbringa en dag med en man som satte spår.
Familjen besökte min morfar varje sommar som bodde i Norrbotten och vid dessa tillfällen så kom det en man som alltid ville ha mig med på en dagstur till närliggande samhälle.
Mannen var nära till min familj och min mor hade vuxit upp med honom.
Den s.k bilturen med honom var alltid en rolig och uppskattad gest.
Han ville bjuda på dricka direkt och man fick alltid en leksak vid dagens slut som man fick välja själv.
Dock minns jag inget mellan den där jävla drickan och leksaken.
Alltså hela dagens innehåll är borta.
Detta kom upp långt senare och jag har förstått att han drogat mig samt utsatte mig för grova sexualbrott.
JAG VAR 5 ÅR.
Har grävt i detta och sakta har fragment kommit fram av dagen med honom och hur han utnyttjar ett litet barn, alltså mig.
Vi står parkerade vid en liten tjärn och allt är tyst och han gör saker med mig och känner i dessa rader jag skriver hur arg och ledsen jag blir igen.
Jag kan inget göra och min kropp är lam.
Hans skjorta minns jag och hans manchesterbyxor i brun färg.
Det stämmer så väl att man inte vill leva och man har oro och ångest i sin kropp varje jävla dag hela livet ut.
Tack vare den mannen.
Det är svårt för mig att skriva om detta och orden kommer inte fram och det bara snurrar runt i huvudet.
Behövde göra detta och tack för att ni finns.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Tycker du skall berätta för din fru och söka hjälp. Ta hand om dig.
Jag tycker också att du ska berätta för din fru eller annan person så du får bort skammen, oron och ångesten..
Att börja skriva är första steget.
Du har inget att skämmas för❤️
Jag tycker också att du ska berätta detta för din fru. Det är aldrig, aldrig barnens fel. Jag tycker att du är modig som skriver om det och vi är många som känner för dig. Ta hand om dig!
Så fruktansvärt att gå och bära på. Håller med om att du bör prata med din fru eller någon du har nära.
Du är inte ensam. Det tog mig 17 år innan jag kunde berätta min historia men när jag väl gjorde det lättade den enorma klumpen något.
Tänker på vad du skriver att din mamma växt upp med denna man?! Var hon också utsatt av honom ?
Stor Kram till dig
Skäms inte du var ett litet barn… berätta och spy ut all ilska det brukar lätta lossna lite för varje gång