Jag blev våldtagen som 14-åring av en 35-årig man när jag var på utlandssemester med mina föräldrar. Jag var oskuldsfull och även fysiskt sett en oskuld. Jag skämdes så trots att han lurade in mig i ett hus med löfte om en kall läsk.
Det gick många år innan jag berättade det för någon.
Efter en massa inläggningar på psyk träffade jag en underbar terapeut som lyckades få mig att våga prata om själva våldtäkten men inte förrän jag kom med i denna gruppen har jag insett att jag ju var ett barn! Ett barn som blev fördärvad.
Hela min tonårstid och ung-vuxen tid skadade jag mig själv. Jag kunde inte ha sex alls, missbrukade droger och även sex någon period men hatade det. Allt jag var värd för mig själv var att bli dåligt behandlad både av mig själv och andra. Jag råkade ut för en överfallsvåldtäkt som 25-åring pga att jag utsatte mig för onödiga risker, tyckte inte jag var värd något.
Idag som 39-åring så lever jag ett normalt liv och medicinerar enligt läkarnas ordinationer och jag mår för det bästa bra. Min sambo vet allt och vi har ett underbart liv tillsammans. Har dock valt bort barn och istället haft massa hundar. Vårt samliv funkar kanon och vi är lyhörda för varandras behov. Vet inte varför jag skriver detta egentligen men vill på något vis ge hopp till andra. Det kan bli bra igen.
// en som varit på botten och vänt.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 
