Jag var fem år gammal, ensambarn och utelämnad till vuxna människor som hade många personliga problem. Fick ofta finna mig i sammanhang där jag var väldigt ensam, och jag fick inte så mycket kärlek, uppmuntran eller bekräftelse utan var ofta rätt osynlig till förmån för de stora.

Minns så väl den kvällen, min mammas förlovningsfest, det var kväll och jag var enda barnet i min morfars stora lägenhet fylld med gäster. En man i 25 års åldern som jag inte kände uppmärksammade mig, han lekte med mig, busade och tog in mig i smyg i ett av rummen. Jag minns det som att jag gick därifrån med en stor bubblande hemlighet, och jag kände mig så speciell och utvald som hade fått såna ofantliga mängder bekräftelse av en vuxen. Någon hade sett mig, och valt mig, valt att ge sitt hemligaste till mig. Jag var totalt uppfylld av känslan av att bli sedd.

Senare, när jag vid 15 års ålder första gången rörde vid en killes privata delar, så visste jag i hela min kropp att detta hade hänt förut. Mitt fysiska minne var så starkt förankrat till den där kvällen och den där unga mannen. Jag berättade för min mamma vid 16 års ålder om hur jag trodde att någon förgrep sig på mig den kvällen, men fick ingen emotionell reaktion från henne utan mer ett uppgivet konstaterande om att jag mycket väl kunde ha rätt.

Min förövare väckte med sitt övergrepp positiva känslor i mig och överöste mig med beröm, på så vis fick han mig även att bevara vår hemlighet, den blev liksom helig för mig. Men allt jag gjorde efter det, som litet barn och fram till nyligen har definierats av övergreppet och en längtan tillbaka till den bekräftelsen jag fick genom att ingå i en sexuell akt med en vuxen. Det är så obehagligt hur jag burit med mig den här mannen och hans hantering av mig i alla mina relationer. Mina lekar som barn såg inte ut som andras, jag introducerade alla barn jag kände till sexuella lekar och agerade konstant ut sexuellt mot alla mina kompisar och även min yngre styvbror. Jag blev även utsatt för fler övergrepp av vuxna, bland annat av en äldre man som 11 åring på tunnelbanan. Jag ritade teckningarna i hemliga dagböcker som sjuåring, bekännelser om vad jag hade gjort i form av sexuella handlingar. Jag har villigt överlåtit min kropp till alla former av övergrepp till förmån för att få uppleva kärlek. Jag har låtit pojkvänner våldta mig, många gånger, och låtit dem ha sex med min kropp helt utan att inkludera min egen lust. Jag har tvingat mig själv till upphetsning och lagt mitt värde i att vara sexuell.

Idag ger jag det inre barnet bekräftelse och pratar med henne, förklarar att det som hände aldrig borde hänt och att hennes värde ligger i så mycket annat än att vara någons verktyg för sexuell utlevnad. Jag sörjer för det barnet och för den kvinnan jag varit som burit med mig övergreppet fram till idag då jag närmar mig 40. Jag försöker förlåta mig själv för den skammen jag upplever över att jag tänkt att det ”nog inte var så farligt”. För mig gömde sig övergreppet i minnet som lek, i många år, eftersom jag som barn inte hade någon utvecklad förståelse för det sexuella. Min förövare var lömsk på det sättet, och utnyttjade min längtan efter en vuxen människas bekräftelse och värme. Han förstörde så oerhört mycket för mig, han satte tonen för ett halvt liv av destruktiva mönster och beteenden.

De här människorna, de traumatiserar, de skadar, de mördar. De är ytterst farliga personer med andra små människors liv i sina händer, som i en handvändning raserar en annan människas öde till förmån för sin egen njutning.

Tack Dumpen för det arbete ni gör och för att ni lyfter fram oss offer. Jag tror vi är fler än vi insett, vi utsatta, och skulle egentligen önska en rörelse likt #metoo för att belysa hur utbrett pedofili egentligen är. Debatten idag (eller frånvaron av den) reflekterar den barnsyn som vi tillsammans aktivt behöver arbeta med, där alla barns upplevelser behöver höjas i status, så även våra inre barns. Vi överlevare behöver våga vara transparenta och berätta om sexuella övergrepp, vi behöver dela och förstå gemensamt att detta är ett enormt samhällsproblem. Det är genom en sån process som jag tror att vi kan röra oss framåt som samhälle mot en oerhört mycket vackrare värld.

/A

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

2 thoughts on “Han förstörde så oerhört mycket för mig

  1. Forst vill jag bara beklaga det du varit med om, ingen ska behova vara med om nagot sant, nagonsin. Sen vill jag bara saga jattebra och fint skrivet, jag haller med om det du skrev om att det borde skapas nagon rorelse likt #metoo, tror det hade varit ett valdigt bra satt att fa lite fart pa hela det har hemska. Det ar sa viktigt att det pratas om det, att det kommer ut i ljuset, annars kommer det bara fortga, i all evighet.

    Ta hand om dig.

  2. Jag känner igen mig så väl i din berättelse. Min mammas man begick övergrepp på mig under sju års tid. Jag är nu snart 60 år och livet har präglats av det. Tystnad, självdestruktivitet, problem med tillit och intimitet, ångest och sjukskrivning verkar vara gemensamt för oss överlevare. Många år av terapi, medicin, yoga och meditation har hjälpt mig att kunna fungera någotsånär. Tycker vi ska börja prata mer om oss överlevare och vår situation i samhället. Min erfarenhet är att även polis och psyk-vården sviker och inte kan hantera det vi varit med om när vi berättar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X