Då är det dax. Jag är till utseende en helt normal 67a. Ja, adopterad som treåring till Sverige.
Oh, ett önskat, efterlängtat och älskat barn. Det var väl vad många såg när de tittade på mig. På den tiden då jag blev adopterad så var det ovanligt med ett barn som var brunt. Det märkte jag i allas ögon. Inte mindre när man blev kallad för svartskalle i skolan. En del kom fram och kände på min arm för att kolla om färgen skulle kladda av sig. Idag kan jag väl säga att jag var ändå inte så mörk eftersom jag blev solbränd på sommaren. Det var mina mörkbruna ögon och svarta hår som utmärkte mig.
Så vad är min berättelse?
Jag kom till Sverige, jag har fått reda på senare att det inte var klart vart vi skulle hamna när vi kom. Ja, det var jag och min storebror som kom tillsammans hit. De hade tydligen uppstått bråk mellan mina adoptivföräldrar och min brors. Båda ville ha en flicka. Jag förstår inte än idag hur mina adoptivföräldrar fick adoptera över huvud taget. Men vår adoptivmor var väl inte så sjuk då när de adopterade mig. De hade redan två adoptivbarn, en flicka och en pojke. De var fem-sex år äldre än jag.
Jag vet än idag inte hur gamla mina syskon var när de blev adopterade. Min bror var ett barn från Sverige fast med finsk mor eller far. Min syster var från Polen. Jag vet ingenting om deras uppväxt innan jag kom till dem. Bara att min syster måste ha fått utstå längre i detta helvete än jag.
Jag är så traumatiserad av allt som hände mig att vissa delar har jag bara bilder av olika situationer. Jag vet bara att skogen, ängarna, naturen var min helande vagga, dit jag flydde och fick vara ifred. Men vissa stigar och ställen skulle finnas kvar i minnet som en av platserna där han, vår adoptivfar förgrep sig på oss. Ibland var jag ensam och ibland var vi båda två. Jag har minnen då jag står vid någon sten och väntar på att han ska bli färdig med min syster. Vi blev drogade och fick smärtlindrande medel. För det gjorde så ont.
När vi kom hem väntade hon där, vår adoptivmor med en balja vatten och barnängens tvål. Det sved och gjorde så ont. Jag vet att jag en dag när jag stod och tittade ut genom köksfönstret, sa till henne ’att jag vet vad de gör’. Det var mitt försök att försöka be om hjälp. Att kanske hon inte förstod vad han gjorde med oss. Kanske skulle jag få berätta och få ett slut. Svaret blev iskallt ’det pratar vi inte om’ . Min lilla barnhjärna förstod inte då. Att allt var så väl planerat.
Jag och min syster sov i samma rum som vår far, vår bror i ett eget rum och vår mor i ett eget rum. Så var upplägget. Varje natt minst någon av oss. Men han var inte ensam. De var fler. Ett helt nätverk. Vi åkte och hälsade på vänner och ibland även släkt till dem. Många gånger skulle de bara visa något i källaren eller någon annanstans. Du ska få lite godis, kom med och titta här. Ibland var det helt öppet inför alla som var där.
Jag blev sjuk ibland, hög feber. Vissa sår tog längre tid att läka. Blev brändmäkt av någon, armar och ben. Ärren finns där än idag.
Hon klippte av mitt hår. Någon ville ha en som såg ut som en pojke. Kom bara ihåg att det blev lite uppmärksamhet i skolan när jag var kortklippt som en pojke.
Jag låg i min säng och han bad mig komma över till hans säng. Jag svarade att jag inte ville. Fick stryk och övergreppet blev kortare, varade inte lika länge. Men ilskan satt i länge, ibland en hel dag. För ett barn är det ett långt straff, att bli utanför och inte få äta tillsammans med de andra och inte få gå ut och leka. Naturen var ju mitt paradis.
Men jag sa nej så ofta jag orkade. Men den fysiska smärtan omvandlades till ångest och rädsla för utanförskap. Men det kändes mer och mer bättre. För ensamhet betydde ingen fysisk smärta av något slag till slut. Men det innebar att min syster blev mer utnyttjad. Och hon tog avstånd till mig. Hon gjorde saker och skyllde på mig. Då fick jag stryk i vilket fall som helst.
När jag var 7-8 år är vår adoptivfar med om en olycka. Han bryter ett av sina ben. När han ska upp och gå med kryckor för första gången får han en hjärtinfarkt. Hon skriker på min syster att komma och hjälpa. Hon och jag står vid fönstret och tittar ut. Nu dör han säger jag. Ja säger hon.
Han dör mycket riktigt. Därefter tar sonen i huset över. Han är ganska okoncentrerad i början. Han har ju tillgång till två stycken nu. Han skulle alltid sitta och liksom gräva i underlivet på en. Det sved och gjorde ont. Han och min syster sov i samma rum sen. Till mig kom han när hon hade mens.
Min syster fortsatte att ljuga om mig. Jag fick gå ut och plocka mitt eget ris som jag skulle få stryk med, fick välja vem som skulle utföra det. Jag valde i slutet alltid henne, vår adoptivmor, hon var ju svagast eftersom hon var sjuk.
Som familj utåt var vi väl ganska märkliga. Vi var vegetarianer. Bodde i ett hus ute i skogen, ett hus som varit en skola en gång i tiden.
Vegetarianer. Frireligiösa, han var lärare och hon var hemmafru.
Kosten tror jag berodde mycket på hennes sjukdomar, var det nu var? Jag vet bara att en av dem var reumatism och att det var något fel på halsen, ett tag så använde hon en talapparat.
Hon dog till slut.
Jag kommer ihåg att jag knäppte mina händer och bad varje dag att hon skulle dö.
När hon gjort det, så fick jag reda på att jag hade en biologisk bror här i Sverige. Men allt som hänt mig så hade han trillat bort ur minnet.
Då försökte de få mig att bo i hans familj. Det fungerade inte. Jag rymde därifrån. Till min faster. Den som var den mest normalas i vår släkt. Jag hade ju alltid svårt att slappna av när det fanns pojkar eller män runt mig. Hos min faster fanns två kusiner. Varje gång jag lagt mig låg jag och lyssnade efter steg som skulle leda till min dörr. Men det kom aldrig några. Det var tyst och min tid där var ett av de vackraste minnen jag har av min barndom.
Men där kunde jag och fick inte stanna.
Då kom jag till en fosterfamilj. Han var major inom armén och hon dramapedagog. Ja, deras titlar och yrken gjorde ju att de automatiskt var en perfekt fosterfamilj. Men nej, så var inte verkligen. Båda var alkolister och periodare. Hade sommarbarn och fosterbarn bara för pengarnas skull. Jag och en annan pojke som också hamnat där, fick sköta allt från hem och hushåll till att ta hand om deras adoptivbarn.
Men en sak som socialen tyckte var viktig var att vi adoptivbarn i min gamla familj skulle ha kontakt. Vilket innebar att jag var tvungen att hälsa på min adoptivbror med jämna tillfällen. Han hade kontakt med min fosterfamilj och propsade på att jag skulle komma dit. Försökte även ett tag få vårdnaden om mig. Jag var 16 när jag vägrade åka dit. Han var på mig även om han hade flickvän.
Kort där efter fick jag egen bostad. Det var efter att jag kommit hem till min fosterfamilj och hittat de små barnen de adopterat fulla. Hon hade gett dem alkohol för att hon skulle få sova.
Den händelsen ryckte mig tillbaka till när det första barnet de adopterat dött efter någon månad. Jag ville inte se och vara med om fler barn som dog. Kontaktade socialen. Fick en egen lägenhet efter att jag förklarat situationen och vägrat att sätta min fot där igen.
Ett liv som kantats med allt detta, och då ska man växa upp, gå i skolan med allt vad det innebar. Så blev det inte så bra.
Jag vill säga att det funkar lite som en alkoholist som blir nykter. Denne är rent utvecklings mässigt i samma stadie som när denne gick in i missbruket. För varje gång jag tänkte eller blev påmind om min barndom så var jag tillbaka och samma kännslor väller upp och man blir som paralyserad. Och innan de bleknar och läggs tillbaka i bakhuvudet så har man gått igenom smärtan , förnedringen, utsattheten, skammen, skulden, känslan av äckel igen och den är sån att man kan nästan skära sönder den i bitar med en kniv. Så när jag säger att man måste vara i balans och i trygghet när man bearbetar. Är just för att man kommer i sådan obalans att det är lätt att inte komma i balans igen. Att det måste ske på mina villkor.
Sexuellt blir man en katastrof. Jag födde mitt första barn utan att veta hur det egentligen ska vara. Pappan visste inte om min barndom, och blev väldigt ledsen när han fick veta. För honom var vetskapen om att han också varit en av dem som gjort mig illa blev för mycket för honom. Vi separerade. Vi hade en dotter tillsammans som var den vackraste av själar som någonsin funnits på denna jord. Jag förlorade henne innan hon blev 16.
Den smärtan vill jag inte att någon ska behöva gå igenom. I tre år kändes det som det hände varje dag. Efter fem år varje vecka. Idag finns hon i mitt hjärta och jag tänker dagligen på henne.
Jag har två underbara barn till. De minns också sin syster. Men även om jag är 54 och har kommit så långt i min bearbetning att det är en del av min ryggsäck, så har det varit en livslång sådan. Och den tar på något sätt inte slut. Även om det bleknat bort.
När man ska leva och ha ett liv samtidigt som man ska bearbeta och försöka betee sig som en normal människa när allt är som ett stort skrik inom en. Det är ett helvete.
Man är i ett ständigt kaos och ska då samtidigt leva ett normalt liv. Det går inte. Jag har bett mina barn om ursäkt för att jag inte varit den bästa förälder på vägen. Men jag har då fått berätta min bakgrund, om min uppväxt.
Jag vet inte vad min berättelse kan ge någon annan. Jag vet däremot att vi är inte ensamma.
Detta var en liten del av mitt liv. Ett liv som kantats med så många felsteg. Jag har valt mina strider, inte alltid så väl genomtänkta.
/Anonym
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Tack för din berättelse.
Att få ta del av denna och alla de andra berättelserna från utsatta, är så speciellt. Det är väldigt modigt gjort. Jag tyckter det är otroligt svårt att föreställa mig att övergrepp sker av förövare som är ”föräldrar”och släktingar, som borde älska barnet mest av allt.
Jag har tack och lov varit förskonad från allt vad gäller sexuella övergrepp.
Tack för att du berättar. Din berättelse berörde mig på djupet. Beklagar allt som hänt och förlusten av din dotter. Är glad att du överlevt, måste krävts en enorm styrka. Känner igen mig i mycket. Håller med om att för att kunna bearbeta sina trauman behövs balans och en trygg miljö, ett samhälle och empatiska personer som finns där och stöttar i den processen. Är så lätt att helt förlora sig och bli en del av allt trauma och aldrig hitta tillbaka. Önskar dig allt gott.
Hur kan man påstå att det finns ett helvete i livet efter detta när det så uppenbart finns här och nu, ibland oss och oftast osynligt. Så berörd av din berättelse och hur stark du är som kommit såhär långt.
Tack för att du delar med dig av din berättelse. Det är otroligt stark av dig måste du veta. Det låter även som att du har kommit långt i livet och bör vara stolt över dig själv, för att det har inte varit självklart. Jag utsattas också som ung…. Trauman har jag inte kommit över än…. Jag vill så gärna ta hand om utsatta barn i framtiden, men först måste jag själv läka…. Jag tänker ändra historia till det bättre. Det har du gjort.
Så fruktansvärt vidrigt det du har fått genomlidit, i denna ondskefulla familj.
Må dom har brunnit i helveteselden.
Skrämmande hur många sjuka jävlar det finns ute i vårat samhälle.