Tystnaden som omgärdar sexualbrott

Vi kan kalla henne Li.
Hon vill nämligen vara anonym.
Li vet med egen erfarenhet vad det innebär att växa upp och leva med trauma. Hon är knivskarp, men påminner lite om ett skyggt rådjur med orsak av sin bakgrund. Hon är den person som jag ofta rådfrågar när jag har svårt att hitta balans i mina texter.

Det är inte ofta Li blir arg, men nu är hon det.
Läs hennes bidrag till debatten:

🟩🟩🟩🟩🟩

Jag har genom åren funderat mycket på den tystnad som omgärdar sexualbrott mot barn och hur den påverkar på både individ och samhällsnivå samt utformar våra samhällsnormer. Här är den första delen av mina funderingar.

Gång efter annan hörs i media myndighetspersoner med höga ämbeten kritisera Dumpens arbete, kalla det rättsosäkert och oetiskt med perspektiv som utgår från förövarens väl och ve. Upprepande gånger påtalas att de personer som blir offentliggjorda efter att ha sökt efter barn i sexuellt syfte kan få sina liv förstörda. Inte ett ord om att dessa individer ämnade begå övergrepp på ett barn och därmed förstöra ett barns liv.

Inte vid något tillfälle lyfter dessa högt uppsatta statsfinansierade personer problematiken kring hur sexualbrott mot barn ökat stort och hur rättssamhället brister i att skydda barn från vuxna personer som söker efter barn i sexuellt syfte och/eller utsätter barn för sexuella övergrepp och de förödande konsekvenser detta får för både individen och samhället.

Utifrån kan de åklagare och professorer som uttalar sig uppfattas som försvarare av ett system designat (uppsåtligt eller ouppsåtligt) för att skydda förövare och förhindra offer från att göra sin röst hörd, men också av sin egen position inom detta system. Med den retorik som dessa personer använder förmedlas att det värsta man kan göra i samhällets ögon är att anklaga någon för sexuella övergrepp mot barn inte att utsätta ett barn för sexuella övergrepp.

Jag är helt övertygad om att de två elevassistenter som nu är avstängda i Vislanda i lugn och ro kunnat fortsätta att grooma barn om det inte varit för Dumpen. I en vuxenvärld väger barnens ord vanligen lätt. Hade en enskild förälder kontaktat skolan i ärendet hade det med största sannolikhet tystats ner. Ingen vill tro något sådant om en person i sin närhet. Hen är ju så hjälpsam, engagerad och trevlig.

Förövare är manipulativa och vuxenvärlden i många fall lättmanipulerad. Barnets ord hade blåsts i väg som en fjäder i vinden. Föräldern blir sedd som problematisk och isoleras. Inget händer, allt fortsätter som vanligt, barn fortsätter bli utsatta medans förövaren bjuder på fredagsfika. Allt är frid och fröjd i förövarens liv alltmedan barnet går under.

De som lägger fokus på barnens rättigheter är i mångt och mycket tandlösa frivilligorganisationer. De kritiserar inte på ett sätt som väcker anstöt och håller en låg profil. Upprättar stödlinjer och informationskampanjer. Men finns inte där för barnen på riktigt.

Det är såklart viktigt kunna ha någon att prata med, men barnen behöver hjälp från vuxenvärlden att förändra den faktiska situationen. Barnen behöver skydd från förövare. Inte bara få höra att ”prata med någon vuxen i din närhet som kan hjälpa dig”.

Vilka är dessa vuxna, vilka finns där som tror på barnen och kan hjälpa dem att faktiskt förändra situationen?

Att stå upp för barnen kräver kraft och mod. Det är mycket enklare och bekvämare att vara tyst och låta barnen betala priset. Att tro på barnen, hjälpa och förändra möts ofta med motstånd från stora delar av det vuxna samhället.

Det kommer med ett högt pris i form av hat, hot, exkludering och i Dumpens fall drev i media. I dessa fall saknas problemformuleringar kring pressetiken och likaså kring rättsäkerheten vad gäller det faktum att 25% av våra barn blir utsatta för sexualbrott.

Då är det knäpptyst i media.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA