Flickan på bron

Klockan började dra sig mot läggdags. Det var sista kvällen i England. Messade lite med en ung vuxen som kommit att betyda väldigt mycket för mig.
Hon lever hand i hand med trauma.  Traumabehandlingen lyser med sin frånvaro och självdestruktiviteten har tagit över.

Hon skriver i ett meddelande att hon ska gå ut.
Jag vet så väl hur detta slutar.
Alltså protesterar jag.
När hon inte svarar på frågan var hon befinner sig så ringer jag upp.
– Är du på bron igen?
Tystnad
– Svara mig, är du på bron igen?
– Jag orkar inte mer, säger hon med tom röst.
– Du är 20 år och kan komma att bli sängliggande i väldigt många år framöver om du hoppar. Jag ber dig om att gå därifrån och lämna bron bakom dig.
Under samtalet skickade jag ett meddelande till flickans mamma så att hon omedelbart ringer 112.

Som så många gånger tidigare lämnade flickan bron efter lite övertalning.
Som så många gånger tidigare mötte hon upp ambulans och polis.
Som så många gånger tidigare spenderade hon ett dygn på sjukhuset.
Ofta skickar man dock henne att gå hem ensam mitt i natten.
Då går hon sönder.

Detta rör samma tjej som stod på tågspåren för ett år sedan. Hon började berätta om vad hon var utsatt för i femårsåldern. I femton år har hon och hennes mamma kämpat för att få hjälp.

För kommunen är det en ekonomisk fråga. Man vill inte skicka en flicka som lever hand i hand med trauma på behandling. Inte heller erbjuds hon traumabehandling på hemorten (Kalmar)

När man varken arbetar förebyggande mot övergrepp, eller hjälper de barn som utsatts så är det inte längre en ekonomisk fråga.
Den krassa verklighet som utgör begynnelsen av vuxenlivet för så många unga vuxna, är kvittensen på ett underkännande för hela vårt samhälle, så som det ser ut idag.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA