En dag när min dotter var 8år (år 2008)så berättade hon att hon och morfar hade en hemlighet. Jag blev alldeles stel av skräck. Jag kände som mamma jag är, att hela jag dog. Det liksom svartnade för en sekund.
Hon fortsatte och sa att han tar på min fiffi. Det gör han när mormor sover. Mitt i natten.
Jag sa till min dotter direkt att det är inte okej, det han har gjort på dig och det är inte ditt fel.
Mamma; jag vill inte träffa morfar mer, men jag vill träffa min mormor. Självklart, sa jag.
Detta samtal hände i bilen när vi stod parkerade och hennes pappa var inne i affären och hennes lille bror satt bredvid henne. Jag slet av mig bältet och rusade till henne och kramade om henne och sa. Nu är det slut på det som morfar gjort. Han kommer aldrig mer får göra detta dumma sakerna.
Jag polisanmälde detta direkt. Det blev fullt pådrag direkt. Efter fyra dagar var vi på förhör. Där bröt jag ihop totalt när jag berättade vad min dotter hade sagt. Vid förhöret av dottern så satt hon i mitt knä i förhörsrummet. Där tog förhörs ledaren fram en docka och min dotter visade hur han gjorde. Då brast det totalt igen på mig. Jag fick gå ut. Jag kunde inte se. Där ute stor grät jag konstant.
Då kom alla tankar. VARFÖR har jag inte sett något. Hur länge har detta pågått? Vad exakt har han gjort? Alla känslor kom upp. Ilska emot min pappa (som INTE är min pappa längre), besviken, ledsen, rädd, hysterisk, ja ni fattar.
Detta ledde till rädsla att han skulle dyka upp hos oss, därför jag ansökte om polis skydd vilket jag fick i tre månader åt gånger. Jag fick tigga om sex månader åt gången. De närmaste två åren var helt svart för mig. Polisbeskydd, förhör, rättegångar, soc, kurator i skolan. Ja jag gjorde ALLT för att beskydda mina barn ännu mer än vad jag gjort tidigare, vilket jag trodde redan jag gjorde.
Jag grät konstant varje dag i två år.
Han blev fälld i Tingsrätten men han överklagade. Hovrätten fällde honom också. Han fick skamliga 3 månader. Avtjänade 2 månader i fotboja. KATASTROF!!! Jag trodde han skulle få några år. Men i efterhand tänkte jag; han blev fälld. Viktigast.
Sen kom min oro. Kommer hon bli destruktiv mot killar? Hur kommer hon ta om hon blir tillsammans med en kille osv..
Jag kontaktade en förening som jobbar med barn som far illa i hemmen osv. Det har hjälpt henne massor, dessutom avlastade det mig som ensamstående mamma till mina 2 barn mycket.
Ni undrar säkert hur min dotter mår idag. Jo hon mår bra. Vi står varandra mycket nära. Vi kan prata om ALLT. Vi stöttar varandra i allt. Jag är inte orolig alls för hennes framtid. Hon har skinn på näsan, precis som hennes mamma. GE ALDRIG UPP, de är vårat motto.
/Anonym
Denna berättelse har även publicerats på Facebookgruppen dumpen.se
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 076-0075779
