Jag har aldrig berättat för någon om denna händelse i barndomen. Min mormors bror som alltid var så snäll och bjöd på godis och fika och filmkvällar hemma hos honom, jag fick välja vilket godis jag ville och han köpte allt jag pekade på.
Jag var 7 år och jag och min jämnåriga kusin skulle få sova över efter en filmkväll.
Jag skäms så himla mycket över det som sedan skulle hända att jag knappt kan skriva det här ens?! Jag blev väckt av att denne man sätter sej vid fotänden på min säng. Sen känner jag hur hans hand letar sej upp efter mina ben, upp på ena låret och sen dras min lilla trosa ner lite i ena sidan. Jag är då klarvaken, spänd som en sträng och kan inte andas.
Nej fy vad jag skäms….jag kan inte ens skriva vidare om det. Karljäveln är död sen några år tillbaka, men skammen ska jag få leva med? Jag skäms och skäms och skäms. Ska jag nånsin våga be om hjälp för detta? Jag vill det, men jag vågar inte. Skammen är stor och jobbig och tung.
/Anonym
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 076-0075779
Du behöver inte känna skam. Ett barn bär aldrig ansvar för vad vuxna gör. Du kanske ser tillbaka på händelsen ur ett vuxet perspektiv och med de erfarenheter och med den styrka som du har idag som vuxen, till exempel hur du idag som vuxen skulle ha reagerat om något liknande hade hänt. Det är nog det som gör att du skäms. På samma sätt som att du kan tänka att andra barn inte behöver skämmas för vad andra vuxna har gjort på dessa, så ska du inte behöva känna att du ska skämmas för vad en vuxen gjorde mot dig när du var ett barn. Det finns vuxna som fryser till och reagerar så som du gjorde, så din reaktion vid tidpunkten var helt normal och enligt förväntan. Om du vid tidpunkten skulle ha rytit till mot den vuxna mannen och slagit honom på truten så hade du varit den första i världen. Du behöver inte skämmas för att du var ett normalt barn.
Ibland kan det hjalpa att se sig sjalv som en annan person: skulle du doma ett barn som inte gjorde motstand ? Barn vet att ”vuxna vet bast” och ifragasatter inte vuxna. De litar (bor kunna lita!!!) pa vuxna manniskor och gor saledes i regel inte motstand aven om kanner att nagot ar fel. Skammen ar inte din!!
Vet du vad.. du vet redan om att skammen inte är din.. men både din hjärna och din kropp känner inte så.. vänta inte med att söka hjälp.. du kommer ingenstans då.. hur jävla jobbigt det än är, hur jävla stort ångest påslag din kropp får av ens bara tanken.. ingenting är värt det.. du vill leva några år som är helt ok.. du vill finna den punkten och bara få vara där ett tag.. du är faktiskt värd det.. du är det.. även om du kanske inte ser det så.. men med hjälp så kan du få komma till den insikten.. det är rätt helande att få komma dit och faktiskt tycka att ja, jag är värd något.. spelar ingen roll för vem.. men att få känna det själv utan kritikern som står åå väntar på att du ska falla i den djupa gropen av självförakt igen.. det är en lång väg att vandra, säger jag något annat så ljuger jag.. men grejen med det hela är att det blir lättare ju mer man pratar om det.. till slut vill du inte ens dö av skam när du nämner det.. alla har vi olika historier.. alla är vi olika.. men de finns de som kämpar för oss.. som vill oss väl.. de finns de som vill se oss lyckas.. de finns de som säkert vill begrava oss med.. men att börja hitta sig själv igen kräver kraft.. kraft kan man få om man frågar om det.. säger inte vem eller vad.. det är det du som känner bäst.. men vänta inte.. det enda det skadar är dig själv och de som står dig närmast.. ja, det finns hårda ord häri.. som jag sa alla är vi olika.. men du är aldrig ensam.. du får aldrig glömma det!! <3