24 september, 2022

Jag är idag 25 år och har aldrig berättat för någon i vuxen ålder om vad som hände mig när jag var 13. På den tiden var Kik en mycket populär app för barn och inte en renodlad pedofil- och prostitutionsapp, alla hade den och det var bara där man skrev med sina kompisar – motsvarande vad Snapchat är idag. Det fanns också hemsidor där man kunde göra “annonser” för sitt kik-konto så andra kunde hitta en och man kunde träffa nya kompisar. Självklart nappade mycket äldre män också och som en nyfiken 13-åring så svarade man nästan alla…

Jag fick kontakt med en 27-årig man. Jag minns än idag vad han heter, vart han bodde, vad han jobbade med och när han fyllde år. Låt oss kalla honom Monstret. Jag minns att han inte brydde sig om min ålder. Han höjde mig till skyarna och sa att jag var mogen, modig, vacker, att han ville satsa på mig. Han sa att vi kunde bli ihop, och vi skrev dag ut och dag in i flera månader. Jag skröt för mina vänner att jag hade träffat en äldre kille, men jag sa aldrig hur gammal han var. För till och med jag visste att det var lite sjukt.

Jag vågade aldrig träffa honom när han frågade, men vi skickade mycket bilder till varandra och jag minns fjärilarna i magen när det plingade till i telefonen och hans namn syntes på displayen. Jag var så kär i honom, men nu i efterhand vet jag att det inte alls var känslor. Jag var rädd, och hade på så sätt skapat ett band till honom – även kallat ‘trauma bonding’.

Men en dag slutade han svara. Han bara gick upp i rök, som om han hade dött. Jag grät och grät över att han hade lämnat mig, och gick igenom en sorg. Självklart visade jag inte detta för någon i min närhet.

Några månader senare låg ett brev för polisen i brevlådan. Jag var kallad till förhör, och jag visste inte varför. Min familj trodde att det kunde ha och göra med min biologiska pappa, som var kriminell.

Väl på förhöret kom en fråga; ”vet du om någon som heter *Monstret*?”. Nej, sa jag. Jag satt och blånekade allt, sa nej på alla frågor. Låtsades som att jag inte hade någon aning, eftersom att min familj satt med i rummet. Jag var så rädd att jag höll på att kissa på mig. Jag trodde att jag skulle bli dömd för någonting, att jag hade gjort fel. Polisen avslutade förhöret, men hade fortfarande misstankar. De följde med oss hem och konfiskerade både min telefon och familjens gemensamma dator för en teknisk undersökning.

Ja, och där hittade de ju bevis. Oavsett hur mycket jag hade raderat så lyckades de ändå få fram allt. Varenda litet meddelande, varenda bild vi någonsin skickat till varandra. Och jag blev kallad till förhör igen.

Den här gången fick jag sitta ensam i rummet med en kvinnlig polis. De filmade och spelade in min röst, allt var så formellt. Men jag tog steget och erkände. Jag berättade allt samtidigt som tårarna och snoret rann. Alla känslor, alla meddelanden, allt jag visste om honom. Allt. Och när jag hade berättat så blev det tyst ett tag i rummet. Man kunde ta på de upprörda känslorna i rummet. Sedan harklade sig polisen och sa; ”Du har inte gjort något fel alls, det är inte ditt fel att det här har hänt. *Monstret* är en pedofil, han är kriminell. Du har bara försökt skydda dig själv, och du har varit smart som inte träffat honom.”

Tusentals kilo föll från mina axlar, och plötsligt behövde jag inte ljuga eller gömma något för min familj. De fick veta allt, och ingen var arg på mig.

Ett tag senare föll domen; *Monstret* fick 2,5 års fängelse barnpornografiskt innehåll av olika slag. Han hade utnyttjat 53 flickor mellan 9-14 års ålder. 14 av dessa hade han träffat och våldtagit, vissa flera gånger. Jag var inte ensam. Och det gjorde mig trygg samtidigt som jag blev förtvivlad; betydde jag ingenting för honom? Hur kunde han ha tid att svara mig var tredje minut dygnet runt om han hade 52 andra flickor i sitt järngrepp?

Jag fick gå i terapi hos BUP några gånger för att reda ut alla knutar, men de tyckte inte att jag var speciellt traumatiserad. Och sedan stängde jag dörren till det som hade hänt. Låste och kastade bort nyckeln. Spikade fast brädor för dörren. Tapetserade så ingen skulle se att det ens fanns en dörr från början. Mitt monster var fångat bakom dörren, och så även mina känslor. Blev iskall. Jag tog bort mitt konto på Kik och raderade appen. Sedan dess har jag varit tyst. Räknat dagarna i tystnad och hade datumet då han skulle komma ut ur fängelset i huvudet hela tiden. Det var som min dödsdag.

Han kom ut tidigt, efter 1 år och 8 månader för att han betett sig bra. Och efter det så minns jag att jag googlade upp hans namn. Han hade flyttat till en annan stad, men hade kvar sin Kik och ändrat namn samt bild. Han var i farten igen, och kalla kårar kröp längs min rygg. Jag fick en klump i magen. Fler barn skulle bli utsatta av honom. Han skulle aldrig sluta.

Tänk om Dumpen hade funnits och varit lika stort för tolv år sedan, då kanske han inte hade vågat fortsätta. Då hade kanske inte fler barn blivit utsatta av honom. Då kanske…

Men oavsett så tar det inte bort mina känslor, min rädsla.
Den där jävla Kik-appen. Den förstörde flera år av mitt liv och traumatiserade mig trots att jag inte ens blev utsatt fysiskt. Att bli utsatt över sociala medier räckte. Jag var 13 år, och idag är jag 25. Idag är första gången jag har vågat berätta om det som hände mig.

En 27-årig man som är frisk tar inte kontakt med en 13-åring. Han som kontaktar dig är ett rovdjur. Tro inte på vad han säger, han är manipulativ och vill utnyttja dig både mentalt och fysiskt. Han smyger sig på. Han vill skada dig, och det kommer han göra. Du är inte ”mogen för din ålder”, du är fortfarande ett barn och ingenting rättfärdigar hans beteende. En 27-årig man som vill ha dig är mentalt sjuk. Han är farlig. Spring för livet.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Swish: 076-0075779

2000

4 thoughts on “Han var 27 år och hängde på Kik

  1. Jag vill inte vara den som är den, men hur sanningsenlig är denna historia? Om jag räknat rätt, så 2008 var du 13 år och hade Kik? Men appen kom inte förens sent 2010. Jag får inte ihop det.

    Mvh

    1. Då har du räknat helt fel. 25-13=12. Om det är 2022 i år, så var det 2010 För 12 år sedan. Alltså kan du fortsätta läsa offrets berättelse och fokusera på det som är väsentligt. Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.