(Denna text lade Gruppmedlem ut på Dumpen.se-facebook gruppen i Juli 2022)
Jag har varit en hönsmamma utan att veta varför jag varit livrädd. Livrädd för att något ska hända mina barn, särskilt när jag inte är med. Att lämna bort dem till barnvakter, som låter dem ensamma få gå till grannens kaniner och sedan komma hem gråtandes med en glass och grannen säga, – Äsch, hen blev bara lite rädd när kaninen sprattlade. Och aldrig kunna släppa tanken på att det var något grannen gjort och inte kaninens sprattlande som barnet grät över.
Det tog många år innan minnena kom. Jag är fortfarande en hönsmamma/mormor, ingen mer än jag kan ju förstå vad ett barn kan råka ut för och vad som kan ske när man minst anar det. Att pedofiler finns överallt. Och de väntar bara på rätt tillfälle. Att minnas är fruktansvärt.
Man dör, man vill dö, om jag inte varit mamma och rädd för att förlora mina barn, hade det varit nära. Den man som stod mig närmast och som borde stöttat mig när jag som vuxen började minnas min barndoms sexuella övergrepp, han svek mig på det allra värsta sätt. Hade jag haft styrkan hade jag polisanmält honom. Styrkekramar i miljoner till alla oss överlevare och skulden ligger alltid hos förövaren.
Älska ditt lilla jag, krama om barnet inom dig och lova att ta hand om dig resten av ditt liv och vårda dig väl. Det är du värd, gör det som känns rätt för dig, dig och ingen annan ska någonsin få dig att må dåligt igen.
/Anonym
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 076-0075779
