Gästkrönikör Julia Fahlgren delar med sig av sina tankar om barn och rovdjur. 

Pedofil.

En snuskig gubbe med kulmage, taskig hygien, dåliga tänder och smuts under naglarna.
Han dreglar över en bild av en sockersöt liten flicka i prinsessklänning och vita sockar med spets.

Han bor själv i ett läskigt hus utanför stan.
Han har en vit skåpbil som han kör runt med och lurar in små barn i.
Med löfte om godis, hundvalpar och tivoli.

Han är den fula gubben.
Snuskfarbrorn.
Han finns absolut.
Han är en mardröm och ett monster.

När man ser honom så ska man springa hem till mamma och pappa, till trygga hemmet där ingen ful gubbe finns.

Tänk om det vore så enkelt?

Att det endast var den fula gubben som är farlig.
Bara hans smutsiga fingrar som kan riva sönder en barnasjäl och tvinga ett kropp till det värsta av det värsta.

Så är det inte.

Pedofilen kan vara den snygga killen i kiosken.
Den söta mamman på stranden.
Den snälla farbrorn på macken.
Den trevliga tjejen på ridlägret.

Det kan vara den snälla kompisen på nätet, den stöttande vännen du aldrig mött. Än.

Pedofilen kan vara idrottsledaren, läraren, kusinen, prästen, vikarien, rektorn, mammas nya kille, pappas nya fru.
Bonusbrorsan, kompisens farbror, din egen morbor eller gud förbjude:
– En av de egna föräldrarna.

Det syns inte att man är pedofil.
Det hörs inte.
Det märks inte.
Man vet inte på förhand vem av alla man möter som är en pedofil.

…Det vet man oftast inte förrän man är ett barn som på ett eller annat sätt lockats in nära nog för att drabbas av den böjelse som pedofilen har.

Om man inte är en sån hjälte som jobbar med att fånga upp pedofiler innan de hinner utsätta (ännu) ett barn för övergrepp.
Då kan man tillhöra de få som får veta vem ulven i fårakläder är.
Såna som jobbar med sånt borde bara hyllas.

Därför blir jag så beklämd när jag läser hur media väljer att vinkla vissa artiklar i ämnet.

Jag läser ibland artiklar som i princip – eller rakt av – försvarar pedofiler.
Ibland för att de inte fysiskt våldtagit ett barn.
iaf inte där och då.
Man menar att brottet inte ägt rum.
” – Han har ju bara chattat och skickat bilder och bett om bilder.”
Att “ingen skada är skedd.”
” Det var ju inget riktigt barn han åkte för att möta”.

Men hallå! Pedofilen tror ju det.
Den vuxne försöker alltså stämma träff med ett BARN för att ha sex.
Det är horribelt!

Det journalisterna glömmer är att det i vanliga fall oftast ÄR barn som dessa pedofiler får tag i.
Att det råkar vara en annan vuxen just där och då – som sätter dit pedofilen – är bara något vi kan tacka våra hjältar för.

Dessutom är det såhär:
Det finns inget som heter “ingen skada skedd” när en vuxen når fram sexuellt till ett barn.
Även de pedofiler som “bara” hunnit så långt att de chattat sexuellt med barnet har passerat så otroligt många gränser och rivit ner så mycket i barnet redan där.

Ja, redan i den kontakt där den vuxne börjar prata med barnet i syfte att ha sexuell kontakt på något sätt – det man kallar grooming – så har han/hon planterat ett ruttet frö i en oskyldig barnasjäl.

Barnet känner att något fult, hemligt, fel och konstigt finns i luften.
Nåt man känner skuld inför väldigt snabbt.
Nåt man inte kan berätta om.

Det börjar smått.
Ord.
Sen En bild.
Kanske en film..
Små steg. Med massor av snälla ord mellan det som känns konstigt.
Så svårt att säga stopp.
Det borde man ju gjort INNAN.
Det man ser.. sagt. känt.
Sånt man inte kan berätta om.
..säkert har man själv gjort nåt fel.

För vuxna gör ju inte fel.

Den osäkerheten och klyvningen hos barnet är pedofilens bästa vapen.
Ju mer osäkert offer,
desto större chans att lyckas.
Plötsligt är pedofilen både skammen och trösten. Redan där – innan fysisk kontakt är etablerad – så är barnet utsatt.

Att vara barn innebär att man inte är redo och utvecklad nog för att ha någon form av sexuell kontakt – verbal, visuell eller fysisk- med någon.

Så även om Pedofilen inte våldtar barnet så kan han/hon skada barnet för livet.

Barn ska aldrig behöva känna att de är föremål för vuxnas lustar.
Det skapar skam, förvirrig, självförakt, kroppshat och destruktiva mönster.
Och det är ändå när barnet “bara ” utsatts för icke fysiska övergrepp.

Sånt – ja, även icke fysiska övergrepp – kan göra att man som barn får hela sin bild av sig själv förändrad. Det är förödande.
Och man blir ett Easy Target som redan känner sig smutsig och fel.

Alla pedofiler våldtar inte barn.
Men alla pedofiler tänder sexuellt på barn.

De vuxna som söker kontakt med barn i sexuellt syfte på något sätt, oavsett om det är via appar, mail, telefon, live, på skolan, på fritid eller hemma ÄR farliga för barnet.

Och vi har ett kollektivt ansvar att hålla barn trygga.
Inte minst journalister bör tänka på det.
Det är deras jobb att berätta för oss andra
vad som sker runt oss.

Om de journalister som nu vill försvara pedofiler istället förstod detta skulle de kanske kunna göra skillnad.
Skriva ur barnets perspektiv istället för om den stackars pedofilen “som inte orkade med sitt eget förstörda liv.”

Livet som förstörs är inte pedofilens!

Det är inte den vuxne som blir lurad av barnet.
Det är ALDRIG den vuxne som är offret.

En varg söker inte ett lamm för att vaka över lammet och hålla det tryggt.

En pedofil söker inte ett barn för att stärka barnets självbild och självkänsla.

Rovdjur är rovdjur.
Och förr eller senare fäller dom ett byte, på ett eller annat sätt.

Vi vuxna måste göra allt för att stoppa det.

Skydda barnen. ❤
Inte förövarna.⚠️

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

 

3 svar på ”Barn och rovdjur”
  1. Tack Julia för en mycket bra beskrivning.
    Det är viktigt att belysa att barn skadas av vuxna som sexuellt kontaktar dem, vuxna som har lömska baktankar.
    Det borde finnas en straffskala för att utsätta barn för otrygghet, skam och skuld.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.