Idag vill kroppen inte röra sig. Hon fastnar med blicken, hon tittar djupt utan att egentligen se något. Mardrömmarna är tillbaka. Inte så där tydliga, utan mer som att hon fått en ny ledtråd om vad som hänt henne. Det där kroppen minns, men som hjärnan skyddar henne ifrån. Idag vill hon slippa vara vuxen, slippa ansvaret. Idag minns kroppen extra mycket och mardrömmen var nära att sluta i krampanfall. Allt för att hjärnan skulle hålla henne säker.
Idag minns kroppen och
vill inte bli berörd, inte ens av henne själv, så när hon vilar mobilen i knät väcker beröringen äcklade känslor.
Hon lyckas till slut väcka upp kroppen och går skuldmedveten ut med hunden. Hon försöker kompensera med extra träning, beröm och närvaro. Men om hon ska vara ärlig så får hon ständigt försöka dra sig tillbaka till nuet. Mobilen hon lagt i bh:n skaver till och hon får rycka undan den. Tårarna bränner bakom solglasögonen. Agera normalt förmanar hon sig själv medan illamåendet väller upp.
När hon hade gått ut i trapphuset så kom svettlukten emot henne och hon skyndade sig ut. Hjärtat rusade.
Även då svor hon över sig själv.
”skärp till dig”
Sen kom rädslan.
”men herregud vad har han egentligen gjort? Jag var för liten för att minnas, sen blockerade hjärnan ur resten”
Hon förmanar sig att hålla sig i nuet, vaken med sinnena samtidig som en del av henne vet vad just sådana här dagar innebär. Så en del av henne vill falla ner i medvetandesänkning.
Det dåliga samvetet kommer tillbaka.
”För fan, du har djur att tänka på, du kan inte vara så här självisk!” Samtidigt vågar sig en försiktig tanke fram att när hon gjort klart alla måsten så kanske hon kan ”få tillåtelse” att försvinna iväg. Hon fnyser åt tanken. Hon vet att det inte är något hon kan styra över.
Har hon förresten glömt något hon ska göra? Psykiatrin har hon ringt och även ekonomienheten, för högen med sjukhusräkningar är stor nu. Varken kroppen eller psyket orkar stressen hon vet det. Trots det gör det ont när hon öppnar brevlådan och ser att det söks folk för jobb. Dina blivande kollegor var nyss här om hon minns rubriken tydligt nog. Det var länge sedan hon blev kallad kollega. Saknaden och skammen lägger sig som en tjock regnblöt filt runt henne.
”Jag borde kämpat mer, gått kvar i skolan. Kommer det någonsin bli något av mig?”
Hon förstår rent logiskt att det inte går att jobba om man plötsligt får kramp och ligger på golvet okontaktbar. Det går heller inte att jobba med en hjärna som inte kan hålla kvar information. Man kan heller inte möta andra om man aldrig riktigt är där. Man kan heller inte jobba om man pendlar mellan liv och död. Hon försökte för 2 månader sedan att dö. Hon släpptes samma dag från psykiatriavdelningen…
Hon gissade på att de dragit slutsatsen att hon bara ville ha uppmärksamhet. Det var en av alla saker de sagt när hon skickats hem, eller att det ändå inte hjälper henne, att hon inte var motiverad och att hon hade diagnoser hon aldrig hade på papper. Allt utom att se trauma-diagnosen. Allt utom att ta notis om huvud-diagnosen de själva satt där.
De fortsatte leta efter andra diagnoser för att på så sätt kunna ha bättre belägg för att hon var omotiverad, svår att behandla och att allt egentligen inte bara var trauma. Hon mötte samma bemötande på öppenvården.
6 år tidigare hade vården lovat 6 månader på behandlingshem för att sedan utvärdera. Hon hade själv föreslagit boendet och gjort grundliga undersökningar av det. Hon hade packat, vården hade skickat över journaler och behandlingshemmet hade skickat ett behandlingsförslag som väntade på en signatur. Allt skulle vara klart. Sen kom smällen. De hade ändrat sig helt och dragit tillbaka allt. Trots vittnen och skriftliga bevis så gick det inte att överklaga. Det kallades plötsligt ett Medicinskt beslut. Trots att det sedan dess varit över 5 läkare och flera vårdpersonal som tyckt att det är den bästa vägen för henne, så varken ändrade vården sig eller lät det omprövas. Trots att enhetschefen ljög och sa att hon fått ett nej tidigt i processen. Det hade börjat dra sig mot jul och hon hade hoppats få spendera den på behandlingshemmet. Det blev aldrig så. De sa att hon inte testat allt. Hon är halvvägs till 40 och började hos psykolog som 3-4 åring. Man pratade redan om mental och psykisk ohälsa på dagis. Då hade hon redan hunnit levt i våld fysiskt och psykiskt, vanvård och övergrepp.
Trots det är hon för sjuk för att få behandling men för frisk för behandlingshem. Idag är det ”en sån dag”. En dag så livet hänger extra skört. Traumat är dock verkligare än livet utanför. Hon väntar på samtal från psykiatrin som skulle kommit förra vecka, boendestödet uteblir då hon tvingas ha manliga, varav en påminner om en av alla förövare hon haft. Ingen ger henne utrymme eller möjliggör en läkning. För när man är vuxen börjar hon tro att myndigheterna tror att man är utom räddning och hon tror dom.
/Hon
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 0760075779
All kärlek till hon. Blev starkt berörd ❤️❤️
Till Hon.
Jag kunde inte sluta gråta inuti. Jag ser vad du skriver, känner din smärta och luktar det du luktar.
Jag känner med dig. Jag vet vad du går igenom. Jag önskar att du blev bemött annorlunda. Jag önskar att de såg människan i dig. I oss.
Jag ser dig!
Du är! ❤️
Denna läsning gick rakt in i maggropen. Det är så fruktansvärt vad andra människor kan utsätta barn för och vilka konsekvenser som det medför. Jag hoppas och önskar dig en bättre framtid.♥️
<3
Tårarna rinner och vill inte sluta.
Känner så innerligt med dig, och känner så igen mig i din beskrivning av en tillvaro jag (vi) alltid kämpat ensamma i.
Tack för att du orkar dela, och tack för att du beskriver detta komplexa, förvirrande och utmattande tillstånd.
Kärlek till dig.
Från en som som nästan dog av pilleröverdos som 13-åring, 15-åring, 16-åring och 18-åring. Som missbrukat droger från 14 års ålder, och i sanningens namn fortfarande gör i perioder.
En som drömmer om familj och barn så att det värker i hjärtat, men som inte kan se hur det skall gå att leva med en man, att dela föräldraskap med en man.
Tänker inte ens bemöda mig med att skriva något ”Inte alla män”-piss.
Det är inte vad min tillit tar hänsyn till.
Hur mycket jag än önskar.
Jag jobbar inte idag. Jag vet att jag kan, jag vet att jag har mycket att ge. Jag brinner för så mycket och saknar så innerligt att vara en del av samhället. Jag ser ut som en som fungerar på alla sätt och vis.
Skammen över att jag inte kan jobba på grund av den där konstanta tortyren i periferin som alltför ofta slår ut en. Som du beskriver så bra. Den skammen ökar på känslan av att man är värdelös. Skadat gods . Jag vägrar vara ett offer. Jag vet att det finns en väg ut ur detta, och jag vill inte låta alla själsliga stjäla en enda dag till ifrån mitt liv. Nästan hela min tonårstid, då när jag hade så ont i skälen att jag inte ville leva, då jag var förlamad av sorg – var jag inlagd på bup, tungt medicinerad. Alltför tungt.
Jag har mest fragment kvar från dessa år. Min syster minns dock att hennes lillasyster plötsligt blev som en nerdrogad zombie som försvann. Stulna år. Jag ville dansa, gå på koncerter, bada, ha ”normala” sommarlov.
Utredning efter utredning. Hemskickad och inlagd gång på gång. Ingen disgnos. I mina papper som jag begärt ut står det vid varenda inläggningstillfälle att jag lider av
”Egentlig depression” och att jag är suicidal.
Minst 20 gånger. Jag var ett barn. Blev sedermera betraktad som ett problem, på bup. Jag orkade inte gå upp när frukosten severades, jag tog inte bussen i en timme till skolan för att där behöva ljuga för mina vänner, dem få jag klarade av att släppa in. Inte berätta om ”det där” för. Men släppa in i min trasighet, lite. Hemma kallades jag sjuk, och för ett monster. Jag skrek och grät om nätterna i ren ångest – jag orkar inte leva mer, skrek jag. I många år har jag själv trott på att jag måste vara ett monster. Varken mamma och pappa eller barnpsykiatrin ville ta ansvar för mig. Jag orkade aldrig gå klart skolan. Önskar så att jag hade en utbildning. Skäms och undviker nya möten då jag förstår hur lätt det är att dömma någon som verkar så välfungerande men varken har utbildat mig, och dessutom är sjukpensionär.
Varför då? Ja, man kan ju knappast sitta ner och fläka ut hela sin barndom och förklara hur all denna smärta liksom bara gett ringar på vattnet och tillslut knäcktes jag.
Jag brukade orka så mycket.
Förutom kanske 5-10 dagar om året så är det numera en stor kraftansträngning att duscha, äta varje dag, hålla ordning, gå ut etc, och att ringa ett telefonsamtal eller svara på ett sms, oavsett avsändare, näst intill omöjligt. Paralyserad och förtvivlad och oförmögen. Det är en bottenlös sorg att vilja så mycket, och se livet flyga förbi, utan att vara med. Tänker inte vara offer. Skall få tillbaka krafter och glädje, också denna gång. För en jä*la fighter för sig själv, får man aldrig sluta vara.
Vi är så många, men vi är inte ensamma.
Parallellt förstår vi och ömmar för varandra.
Det skall jag komma ihåg lite oftare.
All värme till dig❤️🙏🏼
❤️ kärlek till dig! ❤️ Själv sitter jag i min rullstol . Alldeles innanför ytterdörren. Klockan är 15.30, och solen skiner för fullt där ute. Måsarna skriker ikapp. Jag mår illa. Är yr. Min köttsliga familj hotar med anmäla mig för förtal, samtidigt som de fortsätter umgås med förövaren. De små barnen passas av förövaren. Men han dömdes aldrig. Ingen hjälp från samhället. De kallar mig psykiskt sjuk och lögnare. Ja ” hon”. Jag finns här för dig. För alla som behöver någon som tror på er. Som förstår. Som stöttar. ❤️ Styrka till dig. Till oss alla!
Detta skulle Expressen /Aftonbladet skriva eller allra bäst kopiera
Jag sänder all kärlek till Hon
Hoppas du kan få hjälp
Kram❤️
❤️🩹❤
Hemskt att fortsätta vara så utsatt i vuxen ålder och inte få den hjälp och det stöd du behöver. Tack för att du berättar.
Tänk om vi alla kunde blåsa bort det som gör ont
Den här texten slog mig rakt i hjärtat ❤️ Hoppas ”hon” får lära sig hantera sina känslor o bearbeta det traumat hon utsatts för
All kärlek till HON ❤️❤️❤️❤️❤️
Helvetes jävla psykvård!!! Jag blir skogstokig. Hoppas innerligt du får vad du behöver för att kunna må så bra som det är möjligt.
Gråten sitter i halsen…känslorna du beskriver skär som knivar. I mitt huvud säger en röst att det jag upplevde inte är någon orsak till mitt mående…men…I bakhuvudet, långt där bak, skriker en liten trasig 13åring att: -JOOOO, det ÄR en orsak till min känsla att inte vara värdefull, att jag inte kan attrahera annat än en gammal, svettig o överviktig gubbe.
Att alltid tvivla på att NÅGON verkligen tycker om MIG för den JAG är, i själ o hjärta, o inte bara för den egnas drifter eller behov.
För…han var snäll emot mig, han hade en hund som jag älskade att gå ut med o jag är en STOR djurvän, jag jobbade på loven med hans kvinna som också var snäll o som då hon inte kunnat få egna barn, tog mig i sin famn o skämde bort mig…men…baksidan var HAN.
Det värsta är ändå minnet av hur min kropp reagerade på hans övergrepp! Skam o äckel då kroppen reagerade med upphetsning o samtidigt rädsla. Det har jag kämpat med hela livet efter det…att jag är så jävla äcklig som ”tände” på hans jävla tafsande o gnidande mot mina ben där han tryckte fast mig på köksstolen o hans äckliga tvångskyssande med sin äckliga stora tunga o läppar över min mun medans jag blundade hårt o knep ihop munnen allt vad jag orkade, men ändå lyckades han tvinga in tungan in mellan mina läppar. Tänderna däremot, lyckades han inte forcera för jag bet ihop så det knakade i käkarna. Sen kommer skammen att jag gick dit igen o igen o igen….”-Skyll dej själv din dumma jävla kossa!!” Varför reagerade min kropp så?? Har senare läst mig till, att det är vanligt att det blir så…att jag inte är varken konstig eller sjuk…men…känslan o dom destruktiva tankarna finns ändå där…
Lever med depression…utbränd 2 ggr, 3e på gång…ständigt kämpande att se nånslags mening med livet….
Fy fan vad jag hatar vuxna som förstör barn!
❤️ till er alla och Ni på Dumpen, TACK!!
Tack för din fantastiska delning❤️
Tack till alla för det otroligt varma välkomnandet och att ni tog min text så fint som ni gjorde. Tack för all er styrka att dela med er. 💕
Vi fortsätter kämpa och tack till er som inte befunnit er där men som lyssnar.
Tack 💕