24 november, 2022

water drops - 3d rendering - illustration

Så länge jag kan minnas så har min morbror och hans fru gjort allt för att förstöra mig. Så fort jag var själv med någon av dom och mina kusiner var dom på mig. När jag var 5år gammal så berättade jag för mamma att jag fått förklarat för mig av min morbrors fru att mina föräldrar älskar inte mig. Minns att hon sade “i vår familj älskar man varandra, men det gör man inte i din familj.” t.ex. Har fått höra att jag är värdelös, idiot, hopplös oräkneliga gånger. Min morbror har även nyttjat fysiskt våld mot mig. Så fort jag tänker på honom nu i vuxen ålder får jag panikångest och vill instinktivt skydda mitt kön. Tankar och bilder kommer fram, men jag slår bort dem hela tiden. Drömmer mycket mardrömmar om honom. Förnekar för mig själv in i det sista.

När jag var 14år så sade mamma ÄNTLIGEN upp kontakten med dom. Dock pga andra saker, hon har aldrig konfronterat dom för det dom gjort mot mig. Hon nekar än idag att hon kunde gjort något mer för att stoppa det eller visa medkänsla för mig om det. (hon säger att när jag var ca 5 och berättade vad dom gjorde mot mig så såg hon till att jag aldrig var ensam i samma rum med dom igen, men det stämmer verkligen inte.) Så vad jag har lärt mig som barn är att jag är en värdelös idiot som man får göra vad man vill mot utan konsekvenser och ingen tar mig på allvar.

Vid ca 14-15 års ålder umgicks jag ensam med min bonusbrors och min gemensamma vän. Han var nio år äldre. Nu i efterhand så ser jag att han groomade mig under en period (han sov till och med över hemma hos mig, i samma säng, då kramades vi bara, mamma brydde sig inte för fem öre utan hälsade honom välkommen.) Jag var oskuld. När vi var själva en dag ville han ha sex med mig, jag vågade inte säga helt nej, så jag sade att jag kunde suga av honom bara. Det hade jag inte heller gjort förut, vilket jag sade till honom. Det var fruktansvärt och han var oduschad och äcklig. Han såg tillslut att jag tyckte det var jobbigt och fick orgasm. Jag mår så jävla dåligt av det här.

Efter det så blev jag tillsammans med en narkoman som var 8 år äldre, som också satte djupa sår i mig. Dock så krävs det flera sidor för att beskriva den historien.

Jag är nu 25år och har gått in i väggen och har äntligen förstått att jag lider av posttraumatisk stress. Barndomen kom ikapp mig, jag kan inte förneka och trycka undan det längre.
Jag har aldrig fått bearbeta något av dessa trauman. Jag har haft grova problem med psykisk ohälsa hela livet. Jag började självskada när jag var ca 10 år. Aldrig klarat av att sköta ett riktigt jobb. Vart inlagd på psyk flera gånger. Varit en hemmasittare. Fick min första antidepressiva tablett insatt när jag var nio år gammal. Alltid känt mig värdelös.

Jag vill så gärna jobba, plugga, umgås med vänner, ha en hobby, röra på mig – göra allt vad ett normalt liv innebär. Men just nu så får jag ta livet timme för timme. Psykiatrin vill att jag ska ha aktivitetsersättning tills jag är klar med terapin. Men Försäkringskassan nekar mig in i det sista, håller på att försöka överklaga. Ska nämligen förhoppningsvis för första gången få börja psykoterapi för mina trauman framöver. Det är ett stort steg i rätt riktning för ett normalt liv.

//Anonym

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.