2 december, 2022
Jag har aldrig i hela mitt liv berättat om exakt vad som hände, men det kanske skulle vara skönt.
Jag tror att jag var runt 11 år när Mamma träffade honom och första tiden hade jag svårt för honom, men ju mer tiden gick ju mer tyckte jag om honom. Redan tidigt berättade jag för en på nätet att jag var säker på att något skulle hända, jag kände det i magen men han försökte lugna mig med att ”har inget hänt än så kan du vara lugn”. Men min magkänsla hade rätt…
Sommaren när jag fyllde 13 år var vi tre ute och gick, jag, mamma och han. När vi kom hem frågade han ”har ni onanerat?” och då tänkte jag inte så mycket på det, men nu i efterhand så vänder det sig i magen på mig.
Den 23:e december var jag överlycklig för jag hade precis fått p-piller och mensvärken skulle äntligen ta slut. Det var också julafton imorgon och vilket barn gillar inte julafton? Men lyckan över julafton skulle snabbt ta slut.
Jag satt i soffan, mellan mamma som sov och han som kollade på tv. Han kliade mig i håret, vilket både jag och mamma älskade när han gjorde. Men så känner jag en hand som slingrar sig ned till mitt högra bröst. Jag har aldrig känt mig så känslokall och förlamad i hela mitt liv. Handen gick ner till under trosorna och allt jag fick ur mig var ett litet ljud. Han slutade och viskade ”berätta inte det här för någon” och sedan sprang jag därifrån, in till toaletten för att snabbt meddela min syster.
När polisen kommer knackar han på min dörr och säger ”Polisen är här! Kom hit och kolla. Undra vad som har hänt”. Kan ni förstå det? Han låtsades som ingenting. När polisen kommer och mamma vaknar upp helt chockerad försvinner han snabbt och jag vill bara hem till min pappa. Men fick jag det? Nej. Min mamma trodde inte på mig och ville att jag skulle stanna där. Det tog min mamma flera månader innan hon skulle ringa mig gråtandes och be om ursäkt. Men hennes 13-åriga dotter var redan så pass skadad av hennes svek.
På självaste julafton fick jag sitta i förhör och berätta om det här. Jag berättade inte sanningen för jag skämdes, och det gör jag än idag. Han erkände men det lades såklart ner, precis som nästan alla andra sådana här fall.
Jag fick ingen hjälp. Jag fick aldrig berätta om det här för någon eller på bup. Jag är idag 20 år och har fortfarande inte pratat om det för att jag psykiskt inte klarar av det. Jag klarar inte av att berätta om det. Men som jag har lidit… I flera år var jag livrädd för att själv bli förövare, för det hör man ju. ”Du är pedofil? Jaha har du blivit utsatt själv som barn?”. Jag är än idag livrädd för äldre män som dricker alkohol, speciellt män i min närhet, t o m min fina fina pappa.
Jag vet inte när lidandet ska ta slut. Kommer det någonsin ta slut helt och hållet? Jag vet inte… Det enda som är positivt är att jag efter det här insåg att min mening med livet är att hjälpa barn som är utsatta. Jag antar att man får försöka se något positivt i allt som har hänt för att orka med det. Tack för det ni gör! /Anonym
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE ÄR VI TACKSAMMA

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.