Jag har någonting att dela med mig av som handlar om konfrontation.

Många av oss, vi som utsattes redan som barn, har ofta hamnat i missbruk av olika slag senare i livet. För egen del tror jag till och med det kan ha varit det som styrde in mig i all destruktivitet. Kanske hade det hänt ändå, men det han gjorde förändrade mig som som person – omedelbart och direkt. Hursomhelst var han inte oskyldig till det han gjort. Detta gjorde jag tjugo år senare: 

Jag var 29 år och hade just genomgått behandling, efter många år av självskadebeteende, orsakat av missbruk. Såg med nykter blick mig omkring. Skadesanering – försöka rädda vad som räddas kan. Då upptäckte jag någonting som kändes viktigt att konfrontera. Något jag inte kunde ta på mig alls. Jag såg mitt eget ansvar i det mesta annat – utom det. Jag menar pedofilgubben när jag var åtta år och han femtio-någonting. Det där var fan inte ok nånstans. Inte för att det är ok någon gång, men när man inte ens är vuxen och kan förstå vad som sker. Då är det sjukt på riktigt. Det var illa nog som det var, även utan honom.

Övergreppen inleddes nämligen under en period då vi just hade lämnat våldet i hemmet bakom oss – min lillebror, mamma och jag. Vi bodde på en kvinnojour. Jag var glad och kände hopp. Jag var åtta år och hade klarat mig ganska bra ändå (trots omständigheterna). Fram till den dagen. Ingenting hade egentligen hänt mig rent fysiskt, fram till den dagen han valde att våldta ett barn.

Jag hittade hans telefonnummer och ringde honom för första gången någonsin. Trots att han var en släkting hade vi inte haft kontakt på många år. För att klara av att prata fick jag stålsätta mig och koppla bort alla känslor. Jag berättade vem jag var.

Han fick en rak och tydlig återkoppling om vad han hade gjort. Den framfördes på ett ocensurerat sätt, som att läsa upp ett protokoll. Det var det enda sättet jag kunde lägga fram det på. Jag var beredd på motattack från honom. Helt sakligt berättade jag vad det var han gjort, med rätt ordval och benämningar på allt. Utan krusiduller. Jag berättade även i vilket utsatt läge jag redan var den gången när han valde att förgripa sig på ett barn. Jag berättade vad följderna blev för mig efter övergreppen och kopplade det direkt till det han gjort. På ett övertydligt sätt.

Jag var även noga med att tala om att hans handlingar mot mig var ett aktivt val. Ett val som var hans ansvar oavsett vad. 

Därefter fick han veta vad ett sådant val gör honom till för människa. Vilken funktion han fyller i den här världen på grund av den han är. Han fick också veta hur världen hade sett ut, utan honom och hans gelikar.

Jag la skulden tillbaka på honom – men jag gjorde det för mig. Avsikten var att bli av med det där en gång för alla.

Att få sanningen serverad på detta oförmildrande och känslokalla sätt lät nog inte vidare bra i hans öron. Jag tror de tänker på det annorlunda än det är. De lindar in det i rosa papper. Min verklighet var inte lika fin som hans. Så inför den bröt han ihop. Han brast ut i gråt och bad om förlåtelse en lång stund. Jag var tyst och bara lyssnade. Det var otippat och inget jag hade förväntat mig eller var ute efter alls. Men det blev en bonus.

I det läget lämnade jag honom och la på luren. Han fick ta skulden med sig i sin grav. Det var min present till honom efter alla förlorade år. Detta ledde till att jag blev fri från skuldbördan, som ju aldrig ens var min. Skulden hamnade äntligen där den hörde hemma. Jag är långt ifrån det enda barn han har gett sig på. Men jag är det barnet som gav skulden tillbaka. Han var ganska gammal när han fick den så jag antar att hans pedofilkarriär var över.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

4 svar på ”Konfrontation”
  1. Hejja dig!! 😀
    Så bra gjort! Nu har du kommit ett steg längre till läkning och tillfrisknande! 😀
    Jag har också i tanken på att konfrontera min ena förövare som ännu lever.
    Jag har ingen att ta hänsyn till längre, så tanken har funnits där. Framför allt få
    hans kvinna att veta vem det är han bor med.
    Det var otroligt starkt gjort av dig!
    Lycka till i framtiden! <3

  2. Så otroligt starkt och så rätt, att du klarade av att göra detta.
    De förtjänar ingen förlåtelse, dessa som utnyttjar tillfällen när barn som mest behöver kärlek och omtanke.
    Helt rätt att lägga ifrån dig skulden och istället lägga den där den hör hemma. Hoppas att han aldrig släpper den så länge han lever!
    Styrkekramar till dig! 💕

  3. Så otroligt bra gjort!❤❤❤
    Jag gjorde samma sak fast irl för några månader sen.
    Så befriande!😊
    Miljoner kramar till dig.🤗

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.