För ett år sedan blev jag överkörd av en go-cart och bröt tassen. Som en plattkörd daggmask låg jag på marken, men det tog inte speciellt många minuter för ambulansen att dyka upp och lasta in mig för transport till sjukhus. Doktorerna gjorde ett utmärkt jobb och jag blev inpaketerad i gips. Skulle jag inte fått hjälp akut så skulle mitt ben troligtvis varit snett och jag skulle haltat fram som en gammal höna idag.

När det kommer till sexualbrott av barn, så växer inte bara ett ben snett, får man inte rätt hjälp i tid så växer hela livet snett. Det finns gott om (utländska) studier som visar att utsatthet i barndomen är ett av de största enskilda hoten mot folkhälsan idag. Det är inte rymdforskning att bota trauma, men det blir rymdforskning när man låter tiden gå och barnet som växer upp hinner vänja sig och utvecklar symptom som i sin tur kan bli obotliga. Kan man inte skydda barnen bättre än 400 fällande domar för sexualbrott per år mot ett mörkertal på 90.000 så får man nog se till att bygga ut vården så att man får resurser att ta hand om de som blir utsatta.

Vi har I Sverige ca 100.000 allvarliga frakturer per år, och vi har ett mörkertal på 90.000 sexualbrott mot barn. Vi har kapacitet att gipsa varenda brutet ben, men vi kan bara sörja för att en pytteliten bråkdel av sexualbrottsutsatta barn får adekvat vård, och vad är egentligen ett snett ben mot ett snett liv ? Givetvis kan vi inte låta människor gipsa sina egna ben, men ett brutet liv måste nog ändå prioriteras högre än mycket annat.

Vill ni stötta mig och Patrik I vårt arbete så är vi väldigt 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.